Klarläggande angående Thomas Selldéns krönika i Bumsen.

[Mats Liifv]

Tycker att det är väldigt tråkigt att Kerstin och Yngve Bergs utomordentligt trevliga och välarrangerade gruskörningar framställs i någon form av dålig dager. Jag har haft förmånen att få delta vid två tillfällen. I den grupp jag åkt har det inte varit frågan om något buskörande utan vi har kört i lugnt tempo och väntat in varandra om någon kommit lite på efterkälken. Man har aldrig behövt känna sig det minsta stressad. Vid det första av de två tillfällen jag varit med hade jag oturen att åka omkull. Det var första gången under de trettio år som jag dittills hade kört motorcykel. Thomas Sellde´n dramatiserar min olycka, som jag upplever det, ganska ordentligt. Han beskriver hur jag kör fort för att komma i kapp gruppen och voltar på vägen. Läsaren bibringas uppfattningen att jag kört, som jag ser det, klart över min förmåga Dessutom skriver han att jag fick åka ensam tillbaka till hotellet.

Sanningen var att jag och ytterligare en deltagare stannade för att justera min motorcykel. Vi visste att övriga gänget stod och väntade en bit längre fram. Gjorde oss därför ingen brådska för att hinna i kapp utan tog det ganska lugnt. Dessvärre hade jag oturen att i en vänsterkurva göra ett olyckligt spårval. Precis där jag valde att placera mitt framhjul hade man gjort en lagning i vägen, fyllt upp ett hål med sand och sedan lagt grus ovanpå.
Det var ingenting jag kunde se när jag kom åkande, i ungefär 50 km/h. Tappade greppet med framhjulet och gjorde en lowsider. Alltså inget voltande! Slog mig dessvärre riktigt rejält och skrapade även motorcykeln, med kosmetiska skador som följd. Detta hade lika gärna kunnat hända vem som helst, när som helst. Betecknar det som ren otur. I mitt omtumlade tillstånd, utan att ha riktig koll på hur skadad jag var sa jag att jag skulle åka tillbaka till hotellet. Sade att jag var okay, trots att jag inte var det. Med adrenalin pumpande i kroppen märker man inte hur illa det kan vara. Började åka hemåt ensam, men strax hade jag en kompis i backspegeln. Dessbättre hade gruppen haft bättre omdöme än jag och skickat en följeslagare. Kan säga att jag är väldigt tacksam över det. Man ska aldrig låta en skadad förare åka hem ensam. Borde faktiskt sökt läkarvård för att kolla min status, vilket jag dumt nog inte gjorde omgående. Var dock på en rejäl, sedan tidigare bokad, hälsokontroll två dagar senare och då visade det sig att levern tydligen fått sig en smäll. Kroppen utsätts för väldigt stort våld även vid, vad man betecknar som, bagatellartade omkullkörningar och man bör alltid söka läkarvård för att se att allt är okay.

Tror att jag är ansedd som en omdömesgill grusåkare som inte kör över min förmåga och med goda marginaler. Inte desto mindre hade jag oturen att bli påhoppad av ett rådjur hösten -07. Även det var att beteckna som ren otur. Hade ingen chans när rådjuret hoppar rakt in i sidan på mig. Inte heller här var det frågan om någon busåkning utan det gick i runt 50 km/h även denna gång. Olyckan hade lika gärna kunnat hända om jag hade åkt ensam, vilket jag efter detta aldrig mer gör. Slogs medvetslös efter att ha gjort en highsider och landat på ansiktet och högra armen. Mycket tveksamt hur det gått om jag varit ensam vid tillfället. Det var på en väg som inte trafikeras särskilt frekvent. Här visade min kompisar stor handlingskraft och handlade helt enligt vad vi lärt oss under vintrarnas temakvällar. Togs mycket väl omhand under tiden vi väntade ambulans. Är mycket tacksam över den hjälp ni alla ställde upp med, ingen nämnd och ingen glömd. Vill med detta peka på att olyckor händer, oavsett hur försiktigt man kör. Är oturen framme så är den. Det gäller, som alltid, att ha ordentliga skydd. Vid båda dessa tillfällen har jag haft komplett skyddsutrustning i form av säkerhetsväst och benskydd. Vill inte tänka på konsekvenserna om jag inte varit så väl skyddad som jag var. Vill även ta tillfället i akt att beklaga att BMW-klubben tog beslutet att inte längre ha kvar olycksfallsförsäkringen hos IF, gällande arrangemang klubbens regi. Dessbättre var jag väl försäkrad med tre egna olycksfallsförsäkringar plus klubbens genom IF, som då fortfarande gällde. Inom en snar framtid kommer det att vara dags för utbetalning av invaliditetsersättning. Kan säga att jag är väldigt glad att jag var så bra försäkrad som jag trots allt var. Har alltid tänkt "Varför skulle det inte drabba mig?" Tror att många andra tänker "Det drabbar inte mig" och är därmed dåligt försäkrade. Det får man tillfälle att ångra den dag olyckan är framme, tro mig!

[Guzzi-Leif]

Klarläggande, tankeväckande, utbildande!
Bara att tacka, speciellt för den lågmälda och icke-dramatserande tonen!

[Claes Jonsson]

Jag var med i den gruppen som väntade på dig efter vurpan 2006.
Efter en stund dyker du upp. Ni var väl två stycken vill jag minnas.

Förstår väl inte då hur ont du hade, men man såg ju att du inte mådde så bra.
Höll dig vid sidan och gick lite snett.
Du sa att du åker tillbaka till hotellet själv och jag tänkte att du borde ha sällskap.

Det är väl så, att man är lite egoistisk kanske. Inte så lite heller...
Man står där i skogen och har en massa spännande rally-sträckor kvar att köra den dagen som man inte vill missa. Så vi är dumma allihop som släpper iväg dig själv. Vi borde fattat bättre.
Men som tur är dyker en upp som säger att han måste ha sällskap. Han kan ha invändiga skador eller hamna i chock, eller vad som helst.
Heders till dig som snabbt som attan slängde dig på hojen och åkte i fatt. (På en Dakar 650).

Försökte kanske ta igen det lite när jag försökte hjälpa dig i år (2008) med att starta din tjuriga hoj andra dagen på morgonen efter frukosten.
Vi höll på i kanske två timmar men fick ge upp.
Körde efter det asfalt till Arvika och mötte upp dom andra där.

Lite tankar bara.

[Mats Liifv]

Försökte kanske ta igen det lite när jag försökte hjälpa dig i år (2008) med att starta din tjuriga hoj andra dagen på morgonen efter frukosten.
Vi höll på i kanske två timmar men fick ge upp.
Körde efter det asfalt till Arvika och mötte upp dom andra där.

Uppskattar verkligen alla ansträngningar som gjordes för at hjälpa mig igång med hojen. Dessvärre var det, ett för dagen, hopplöst uppdrag, så det blev till att ge upp. Numera går den alldeles utmärkt igen efter förgasarrengöring och justering! Härligt att alla alltid ställer upp och hjälper varandra, så långt det bara är möjligt.

[DustRat]

Mats,
Du är en omdömes full, sansad och trygg person som dessutom också är mycket trevlig att ha att göra med. Jag åker när som helst hoj med dig igen.

Efter ett lyckat arrangemang i Värmland 2008, som var min första Värmlandstur, kan jag bara vidhålla att hela upplägget var mycket bra genomfört och genomtänkt med hög säkerhetstanke bakom varje förutsebara detalj. Hela helgen blev mycket lyckad i goda vänners lag, allt paketerat i ett fantastiskt grusvägsparadis.

Oväntade tråkiga omständigheter (vi är människor) är något som dessvärre alltid kommer att dyka upp och som vi alla måste ha respekt för. Det bästa vi kan göra är att ta lärdom av våra erfarenheter.

En eloge till alla engagerade för ert toppenjobb med träffen. Varmt tack, jag kommer gärna upp för fler Sverigerallyn.

[Mats Liifv]

Tack för dom orden Ali!

Otur kan vi alla råka ut för. Vi hade ju två rådjur framför oss på senaste "Svenska rallyt" dessbättre var dom så långt fram på vägen att de inte beredde oss några problem. Värre blir det när dom hoppar rakt in i sidan på en....

Hoppas att Kerstin och Yngve arrangerar ett rally till i höst. Måste ju få "komma i mål" någon gång. Kan väl inte ha hur mycket otur som helst? Har skaffat mig en KTM 640 Adventure för grusåkat, så Yamahan är till salu för hugade spekulanter.