Thomas Stadin skrev:Då man lutar sig inåt i kurvan blir mc:n mer upprätt och "kraven" på mc:n minskar eftersom risken för fotpinneskrap minskar samt att fjädringen fungerar bättre vid små lutningsvinklar.
Lutar man sig inåt har man också redan på förhand sett till att förankra sig ordentligt och det har man nytta av om något av hjulen skulle tappa fästet.
EDIT: Ser att Bror hann före
Visst, under normal vardaglig körning på normal asfaltväg, där det finns gott om tid till att förbereda sig inför den ordinära kurvan, så medvrider jag bäckenet (=förankring) och lutar överkroppen inåt. Detta trots att det inte är den minsta risk för fotpinneiskrap. Detta ger en känsla av närkontakt och signalerna från cykeln kan fångas upp av mig. Sikten djupt in i kurvan kan dock bli lidande.
För att hantera potthål och vågor i vägbanan , så försöker jag naturligtvis hålla cykeln så upprätt som möjligt, när jag passerar dem. Det är ju rent erfarenhetsmässigt och behöver inte motiveras med någon fysikansats.
Sedan kommer det svåra! Hur hantarer jag situationer där jag är rädd för att få sladd?
- Framhjulssladd: Försöker hålla cykeln upprätt eller mer exakt så att ekipagets tyngdpunkt spårar precis ovanför sladdspåret. Dessutom: En eller max två fingrar på bromshandtaget och med resten av handen håller jag om gashandtaget. Sedan vet jag inte mer än att jag vid ett tillfälle för länge sedan hoppade av cykeln och fortsatte springande!
- Bakhjulssladd: Kan delas upp i två scenarior:
-- Risk för släpp i sidled: Sitter upprätt och lägger ner cykeln, dvs. förbereder mig för en low-sider!
-- Risk för släpp i längsled: Försöker hålla cykeln upprätt och reglerar med gaspådraget. (Dvs. precis som på grus.)