En situation...

[Mimmi]

Hej!

Det har i flera inlägg i ämnet "Säkerhet och utbildning" talats om hur man reagerar i olika situationer, och vikten av att handla rätt för att undgå katastrof.
Låt mig berätta om en händelse som Kalle och jag var ute för i förra veckan, som om jag hade handlat på ett annat sätt, därom är jag övertygad, hade kunnat gå riktigt illa.

Jag kom och körde på en fin, rak väg med bra sikt, det var mitt på dagen och jättebra väder. Hastighetsgränsen är 70 på den aktuella vägsträckan, min fart var ca 80. Det är utförsbacke på platsen. Till vänster finns en väg som ansluter. Där ser jag på långt håll en bil stå beredd att köra ut, åt vänster eftersom han står vinkelrätt mot mig. Jag upptäcker honom på långt håll, så långt att han utan problem kunde kört ut framför mig, och fortsatt i min riktning. Inga andra fordon syns till. Men han kör inte ut, så han tänker tydligen vänta till dess att jag har passerat... Jag håller noga koll på honom, ty man vet ju inte vad han hittar på... Då, plötsligt drar han iväg! Hur nära det är i meter kan jag inte säga, bara det att det är för nära! Hur reagerar jag då?
Jag kan så här efteråt inte förklara hur jag tänkte, men blixtsnabbt så förkastade jag bromsen som ett alternativ, jag bedömde träffpunkten i hans högra framhjul, och det är ingen bra stoppkloss! Det var en M-B E-klass kombi, så det är mycket bil att träffa dessutom. Lika fort som jag förkastade bromsen, så vidtog jag, utan att veta att jag tänkte på det, följande: jag "gav järnet" samtidigt som jag med mycket aktiv motstyrning lade om kursen till höger,ut till kantlinjen och t.om över den, sedan räta upp....

Med periferiseendet såg jag bilen, med dess förare med ett ansikte som en fiollåda, klart mindre än två meter till vänster om mig när jag passerade i jämnhöjd.
När jag förstod jag klarat det släppte jag gasen och tittade till på hastighetsmätaren. Den visade 120+...

Då kom reaktionen, hjärtat slog snabbare än vanligt och visiret började imma, så jag var tvungen att öppna det.

Jag har sedan tänkt mycket på detta. Hur kom det sig att jag handlade som jag gjorde, samt vilket fantastiskt instrument människohjärnan är, så många parametrar som jag fick väga mot varann, bearbeta, för att sedan fatta beslutet som jag omedelbart omsatte i handling! Och detta utan att jag medvetet behövde tänka på vad jag gjorde, gasa och styra bara liksom skedde av sig självt! Tydligen förträngde jag även "reptilhjärnan" som, påstås det, får oss att bromsa när en fara hotar.

[Guzzi-Leif]

Hej!

Det har i flera inlägg i ämnet "Säkerhet och utbildning" talats om hur man reagerar i olika situationer, och vikten av att handla rätt för att undgå katastrof.
Låt mig berätta om en händelse som Kalle och jag var ute för i förra veckan, som om jag hade handlat på ett annat sätt, därom är jag övertygad, hade kunnat gå riktigt illa.

Jag kom och körde på en fin, rak väg med bra sikt, det var mitt på dagen och jättebra väder. Hastighetsgränsen är 70 på den aktuella vägsträckan, min fart var ca 80. Det är utförsbacke på platsen. Till vänster finns en väg som ansluter. Där ser jag på långt håll en bil stå beredd att köra ut, åt vänster eftersom han står vinkelrätt mot mig. Jag upptäcker honom på långt håll, så långt att han utan problem kunde kört ut framför mig, och fortsatt i min riktning. Inga andra fordon syns till. Men han kör inte ut, så han tänker tydligen vänta till dess att jag har passerat... Jag håller noga koll på honom, ty man vet ju inte vad han hittar på... Då, plötsligt drar han iväg! Hur nära det är i meter kan jag inte säga, bara det att det är för nära! Hur reagerar jag då?
Jag kan så här efteråt inte förklara hur jag tänkte, men blixtsnabbt så förkastade jag bromsen som ett alternativ, jag bedömde träffpunkten i hans högra framhjul, och det är ingen bra stoppkloss! Det var en M-B E-klass kombi, så det är mycket bil att träffa dessutom. Lika fort som jag förkastade bromsen, så vidtog jag, utan att veta att jag tänkte på det, följande: jag "gav järnet" samtidigt som jag med mycket aktiv motstyrning lade om kursen till höger,ut till kantlinjen och t.om över den, sedan räta upp....

Med periferiseendet såg jag bilen, med dess förare med ett ansikte som en fiollåda, klart mindre än två meter till vänster om mig när jag passerade i jämnhöjd.
När jag förstod jag klarat det släppte jag gasen och tittade till på hastighetsmätaren. Den visade 120+...

Då kom reaktionen, hjärtat slog snabbare än vanligt och visiret började imma, så jag var tvungen att öppna det.

Jag har sedan tänkt mycket på detta. Hur kom det sig att jag handlade som jag gjorde, samt vilket fantastiskt instrument människohjärnan är, så många parametrar som jag fick väga mot varann, bearbeta, för att sedan fatta beslutet som jag omedelbart omsatte i handling! Och detta utan att jag medvetet behövde tänka på vad jag gjorde, gasa och styra bara liksom skedde av sig självt! Tydligen förträngde jag även "reptilhjärnan" som, påstås det, får oss att bromsa när en fara hotar.

Bara att gratulera!
Du har väl egentligen gett svaret redan: Långt innan det blev en situation hade du räknat med risken samt upprättat ett antal kalkylerade handlingsalternativ. Hade du blivit reellt överraskad, så som en oerfaren förare (värst är de som åkt mycket bil och räknar med att trafikregler följs) blir, hade det väl slutat betydligt sämre...

[Temp Galnaste Dansken]

alternativt var reptil hjärnan som slog till;

fåågg jooo, gazza och smita undan snabbt som fan.... ja´ ä motorcyklist och jag har rätt......


You never know :confused:

[Guzzi-Leif]

alternativt var reptil hjärnan som slog till;

fåågg jooo, gazza och smita undan snabbt som fan.... ja´ ä motorcyklist och jag har rätt......


You never know :confused:

Jag hade ju inte hajat att det var Farbror Blå hon drog!
Nu förstår jag!
(åsså blev vi visst OT båda två)