Jag kan inte riktigt säga att det var panik men det kanske är rätt ord, rädd som tusan blev jag.
Kom ifrån Rosenhill och tog en omväg hem (den bästa typen av väg)
Ensam på lite mycket kurvig asfaltsväg, för fort in i vänsterkurvan som kniper åt och jag kan eller törs inte lägga ner utan driver ut mot ytterkanten och en kanske decimeter hög asfaltkant ner till gruset, så jag bromsar och styr...
Allt går bra men jag vet på en millisekund att jag varit ouppmärksam och ofokuserad
Semester E45 nordöst om Sorsele mitt på dagen god sikt rak väg fart c.a 100 km/h 2 bilar framför som jag ser och har bred väg perfekt sikt som jag börjar köra om, är i ett flow och passerar dom i c.a 130-140 km/h
När jag går om den bakre bilen (dom ligger nära så jag kommer inte in mellan) så ser jag en Vägarbetsskylt för nära, den står max 10 meter ifrån där spränggruset börjar över båda körfälten...
så jag kör om och in på höger körfält och bromsar hårt, är kanske nere i 80-90 km/h när jag går in på gruset.
Försöker slappna av och vara mjuk i armarna och bromsar försiktigt och cykeln slingrar sig som en jäkla orm, även denna gång klarar jag mig utan att gå omkull.
på frågan hur det kändes, som jag minns det knyter det sig i magen eller snarare i skrevet, efteråt hjärtklappning och ett stigande obehag och samtidigt lycka över att ha klarat det, men mest skamsen.
Mitt ego får sig en redig törn både dessa gånger och även om det var flera år sedan skäms jag ännu över det