Så, vila får vänta, det kommer fler dagar för sånt när man kan göra det med godare samvete än idag. Så nu hängde det bara på att avgassystemet skulle gå att få tätt med en bult trasig. Tur att det går på 2 röda att montera främre pipan på en boxer, och med en bult av gick det ju bara lite fortare
Sen kom nästa orosmoln svävande, skulle den, efter att ha i princip varit helt nermonterad, ens starta? Hade jag kopplat allt rätt? Satt alla delar fast? Bort med kontakten till laddaren, på med tändningen, just jäklars, olja, det man tappar ur ska ju ersättas gällande sånt, vilken blunder detta kunde blivit. Nu insåg man att man ska göra klart delmomenten, inte halvvägs och sen lockas av att sätta sig i den varma sköna bastun på kvällen när man stått i förrådet och skruvat en stund och blivit sådär lagom genomfrusen. Jo, jag har värme där, men den var inte påslagen
Ok, olja i, rätt volym, på med tändningen igen, ignorera alla tankar på eventuella fel som kan finnas i hjärnan och ett tryck på startknappen. 2 varv, yes, 2 varv på startmotorn och den hoppar igång som om den bara varit avstängd för en minuts inköp av en ny snusdosa. Liiiite imponerad blir man ju. Nu började helt plötsligt den förbenade pinnbulten inte göra så ont i tankarna längre. Hojen står där och tuffar på tomgång, allt funkar, inget läcker, den bara går. Jag har nog aldrig dragit på mej stället och hjälmen så fort som idag. Nu skulle det köras, ut till verkstan och besegra den lilla bultfan. Just nu var den inte så viktig kändes det som, det var ju tätt med bara 2 muttrar ditsatta. Iväg, solen skiner, kallt, men vem tusan bryr sig, allt känns bara så rätt. 5 mil till verkstan, det här ska bli kul.
Sista milen dit ut är en kringelväg som Thomas Weglert beskrivit i en post här, Rumsättravägen och dess omnejd. Att säga att den är kul är milt sagt, kan man den är den extremt underhållande. Detta är, bör tilläggas, första gången jag kör GS, förutom de 2 milen hem i Januari när jag köpte den, vilket bara var kallt och stressigt. Nu slog det mej varför folk gillar boxern, vilken maskin, så underbart att ha vrid istället för japanhysteristka varvtal. 250 kilo hoj väger ingenting på dessa vägar, man kan lätt leka på bakhjulet över alla krön, med god sikt såklart.
Efter en par timmar i verkstan där min och bultens vilja sattes på prov var min seger ett faktum. Nu ligger den där på golvet, besegrad, slagen, och i mina ögon, död. På väg hem hade kvicksilvret dragit sig ner en smula i termometern, men det gör liksom ingenting nu, omvägarna jag brukar ta hem lockade och jag kommer sova gott inatt, inte så mycket för bultens öde, utan mer för att den tvingade mej att göra nåt jag borde gjort för några veckor sen, vilket är att ta årets första tur på hoj...
