Helt enig. Samtidigt tror jag, att rätt mycket av det, som långt in på 1980(?)-talet gick under benämningen "lägenhetsbråk", nog handlade om män, som misshandlade kvinnor - och på den tiden verkar man inte ha lagt lika stor vikt vid att förhindra det, som man (förhoppningsvis) gör idag.
Men slutsatsen i texten - att det som regel blir, som hon vill - är mycket väl värd att ha i minnet.
En kollega, som nyligen läste om
Röde Orm för första gången på länge, noterade, att kvinnorna genomgående skildras som starka och självständiga. Orms mor Åsa är den självklara härskaren i hushållet på hans fädernegård på Kullen - om inte för annat, så för att fadern och de äldre bröderna är ute på härfärd halva året.
Innan Orm och Ylva får varandra, har hennes bror Sven Tveskägg haft planer på att - mot hennes uttryckliga vilja - gifta bort henne med sin stambo Sigtrygg (som Orm besegrar i enviget under julgillet). Ylvas kommentar om Sigtrygg är, att han "inte skulle ha levat många nätter i det giftet".
Torgunn, som är gift med en av Orms män, Rapp, rövas bort av ett rövarfölje, lett av en avhoppad kristen präst. Hon hamnar hos en man, som dels ligger med henne mot hennes vilja och dessutom behandlar henne illa för övrigt. Det sistnämnda gör henne så arg, att hon slår ihjäl honom, när han somnat, och rymmer hemåt.
Orms dotter Ludmilla rövas bort av samma följe men "behövde inte ligga med någon annan än den galne prästen, som var ett beskedligt kräk" - och hennes trolovade, finnvedingarnas hövding Olof Sommarfågel, har efter denna episod inga problem med giftermålet.
Och så vidare. Det är milt uttryckt stor kontrast mot de schablonmässiga kvinnliga mähän, som alltför ofta förekommer i dagens populärlitteratur och -film - och som inte verkar fylla någon annan funktion än att se vackra ut och behöva bli räddade ur diverse knipor av manliga hjältar.
För att hoppa till något helt annat, apropå Hebymats' inlägg ovan, är frågan, om en av målarnas yrkesrisker är att bli påstruken?
Kamaxel är inte en yrkesskada hos frisörer.