av Bror Gårdelöf » 2019-01-16/19:31
Jag har just sett första delen av Hitlers olympiska mästare i SVT 2, och jag antar, att den finns på SVT Play.
När andra delen kommer, framgick inte, så man får väl hålla utkik i TV-tablåerna.
Filmen ger en utmärkt inblick i det Tyskland, som kämpade hårt för att återvinna sin värdighet efter förlusten i första världskriget, men som drabbades hårt än en gång av depressionen efter kraschen 1929 - vilket beredde marken för Adolf Hitler.
IOK hade redan 1931 - under Weimarrepublikens tid - beslutat att förlägga OS 1936 i Tyskland, eftersom man ville hjälpa Tyskland in i gemenskapen igen - men det blev ironiskt nog Hitler, som fick skörda frukterna.
Enligt filmen var Hitler i grunden ointresserad av idrott och sport, men Goebbels insåg snabbt propagandavärdet - och fick Hitler att göra detsamma.
Lägg till det framgångarna på racerbanorna (Auto-Union och Mercedes), samt att Max Schmeling, som ingalunda var nazist men ändå tysk, i det första mötet med Joe Louis försvarade sin VM-titel - som han för övrigt först fått, på grund av att den regerande amerikanske världsmästaren diskvalificerades efter ett slag under bältet!
Trots all propaganda gick det långt ifrån alltid, som Hitler hade tänkt sig. Under vinter-OS i Garmisch-Partenkirchen hade Tyskland fått en ny gren införd - föregångaren till dagens skidskytte. 1936 var detta en lagtävling, där varje åkare även hade tio kilos packning. Italien vann, Finland kom tvåa och Tyskland femma.
Lägg därtill att lilla Norge, som då hade 2 miljoner invånare, skördade stora framgångar i skridsko (Ivar Ballangrud), konståkning (Sonia Heine) och backhoppning (Birger Ruud) - så blev den nazityska framgången måttlig. (Enligt Wikipedia skördade även Sverige åtskilliga framgångar, men det tas inte upp i filmen. Storbritannien(!) tog guld i ishockey.)
Under sommar-OS i Berlin (som nog kommer i del 2), blev det stora namnet den svarte amerikanen Jesse Owens, som bland andra slog Tysklands stolthet, den blonde och välväxte Luz Long, i längdhopp, vilket gav Hitler ytterligare skäl att sura.
Under tonåren läste jag Jesse Owens' egen berättelse om Berlinolympiaden - där han mycket tydligt påpekar, att Luz Long var en av de första att gratulera honom till segern. Inte nog med det. Owens hade problem med övertramp under kvalet, varpå Long rådde honom att göra avstamp med marginal, eftersom han visste, att Owens ändå skulle klara kvalgränsen med god marginal.
Efter segern poserade Long för fotograferna tillsammans med Owens, varpå de gick arm i arm från planen. Om det har Owens sagt, att alla hans guldmedaljer under hela karriären vägde mycket lätt mot vänskapen med Luz Long i det ögonblicket - och det krävdes naturligtvis en stor portion mod från Longs sida för att på detta sätt inför hela världens kameror trotsa Hitler.
Trots att han såg ut som den perfekte ariern, var Long alltså definitivt inte nazist. Ändå kallades han förstås in till tjänstgöring, när andra världskriget bröt ut, och stupade på Sicilien 1943.
Efter kriget höll Owens kontakt med Luz Longs söner och var best man på den enes - Kais - bröllop.