Jag delar oreserverat åsikten om
Röde Orm - bortsett från, att det går att hävda, att det rör sig om fyra böcker (som dock gavs ut som två).
Efter en kärnfull, knappt tresidig prolog börjar del 1 -
Sjöfarare i västerled - med
Den långa resan och fortsätter med
I kung Ethelreds rike.
Del 2 -
Hemma och i österled - börjar med
Orm på Gröning (där han under ett antal år lever som storman i Göingebygden) och avslutas med
Bulgarguldet.
Vad läsaren i förstone inte tänker på är, att FGB i dessa fyra delar vävt in nästan hela Europas historia kring år 1000 e. Kr. Vikingakungarna - Harald Blåtand, Haralds son Sven Tveskägg, Olaf Tryggvason, Styrbjörn, Erik Segersäll, Sigtrygg Silkeskägg i Dublin med flera - är historiska gestalter, liksom Ramiro (ungefär i dagens Baskien, tror jag), Almansur i Hispanien, Ethelred i England, Vladimir den Store i Kiev och Basilios Bulgardödaren i Bysans.
Allihop vävs in i den fantastiska rövarhistorian (i detta fall ett mycket konkret omdöme) - ofta med korta beskrivningar som denna: "I England hade det åter blivit som det fordom varit, i Lodbroks söners tid, sedan kung Ethelred kommit till väldet. Efter det han nått vuxna år och själv tagit styret, hade han snart blivit känd som den Villrådige eller den Rådlöse; och sjöfarande nordmän flockades glada kring hans kuster för att hjälpa honom att göra skäl för namnet." Det för engelsmännen katastrofala nederlaget vid Maeldun ägde rum i verkligheten. Huruvida någon rödhårig, vänsterhänt nordman vid namn Orm Tostesson, försedd med andalusiskt svärd och sköld, deltog i bataljen, lär vi däremot aldrig få reda på.
I essän
Hur "Röde Orm" blev till (1948) beskriver FGB bland annat sin möda med att hitta rätt stil: "... skulle ett vaksamt öga hållas på överflödiga adjektiv; endast sådana skulle tolereras som meddelade verkliga upplysningar, däremot inga för grannlåtens eller den rytmiska fyllnadens skull. Giv mig en stil, tänkte jag, där substantiv och verb äro adekvata och där, utom i speciella fall, inga förstärkningsord behövas."
Likaså avstod han medvetet från alla sorters "psykologisk analys" (som han djupt föraktade), och man får aldrig reda på, vad någon enda person i berättelsen tänker - utom när vederbörande själv berättar det.
Likaså är perspektivet genomgående detsamma. Berättelsen utspelas, där Orm och hans män befinner sig - med korta beskrivningar av deras omgivande verklighet. I inget fall flyttas perspektivet till någon annan, och man får aldrig veta något om eventuella motståndares idéer etc - ett nog så vanligt grepp i dagens litteratur.
"Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet."
Hur svårt det är att hitta en sådan stil - som är bedrägligt enkel, när man läser resultatet! - framgår nog bäst av, att det tog FGB sådär en vecka att få till den tresidiga prologen, varpå han i fortsättningen kunde vara glad, om han åstadkommit en sida per dag!
Efter tre års hårt arbete skickade han in del 1 till Norstedts - som "för gammal vänskaps skull" tryckte en upplaga på 4 000 exemplar, "det högsta tänkbara för en berättelse med ett så hopplöst ämne".
Resultatet blev en braksuccé, som i och för sig medförde såväl god ekonomi som stor uppskattning, men "därtill kom att jag titt och tätt nåddes av efterhand alltmer ilskna uppmaningar från läsekretsen att raska på med fortsättningen .... till råga på allt tyngdes jag av en obehaglig känsla av att skriva i konkurrens med mig själv. Jag led nämligen hela tiden av ett starkt tvång att försöka göra den andra delen lika läslig som den första ...
Andra delen tog mig fyra år att skriva; fyra år under vilka jag vid skrivbordet kände mig åldras ovanligt raskt."
Av all denna möda märker läsaren inget, utan man får intrycket, att texten flutit lätt ur författarens penna - vilket var helt enligt FGB:s intentioner, ända sedan han i yngre dagar ägnat sig åt konstfullt utformad poesi.
(Piraten är ett parallellfall. Hans manus vimlade av ändringar. Så blev också resultatet enastående.)
I
Ulysses S Grant (i essäsamlingen
Silversköldarna) beskriver FGB målande, hur Grant efter många motigheter till slut blivit Nordstaternas högste militäre befälhavare och ställs mot "The Army of Northern Virginia", ledd av Robert E Lee. Grant var (mångdubbelt) överlägsen i allt, men när Lees armé, "58 000 man stark, ställdes mot Grants mer än dubbla övermakt, skedde det i den lugna förvissningen att Lee ensam uppvägde hela skillnaden i styrka. Många sådana arméer och många sådana generaler har världen inte sett." (Att Grants större resurser till slut ändå fällde avgörandet, vet vi. Så går det ofta(st) till slut i krig.)
Man kan travestera FGB med hans egna ord: "Många sådana verk och många sådana författare har världen inte sett."
I övrigt delar jag Mimmis förtjusning i Stieg Trenter - även om det nu var länge sedan jag läste om någon av hans böcker.