Boktipset, rekommendera en bok! (Ljudbok går fint också)

[Peter Nordlund]

Hade för mig att det fanns en allmän tipstråd, men kan inte finna den, så jag startar en ny icke bok specifik tråd.

Mitt tips kommer från någon som läst väldigt få böcker så ha tålamod med min nivå, då jag älskar berättelse så föredrar jag numera Talböcker som avnjuts på mina dagliga motions promenader.

Då jag bor i Stockholm och är väldigt fascinerad av staden och inte skäms en sekund för att "turista" i den för att upptäcka nya saker och platser fanns en författare som många rekommenderat, Per Anders Fogelström.
Jag har väntat och väntat på att boken "Mina drömmars stad" skulle dyka upp på talbok och nyligen gjorde den det.
Är nu klar med den och jag måste säga WOW vilken bok!
Då detta är en tipstråd så vill jag kort berätta vad den handlar om (även om 99% av alla bokläsare säkert läst den i skolan tex)

Den utspelar sig i Stockholm på 1800-talet och man får följa en ung Henning som kommer till staden och hans liv på Söder, med arbete familj och vardag som en fattig arbetare.

Då jag själv bor på Kungsholmen och är helt förälskad i staden, och mina promenader går kors och tvärs igenom staden är det så man får rysningar och nästan känner dofterna och hör ljuden (kanske en speciell magi med just talböcker, att man kan gå mitt i berättelsen?)

Fogelström har ju en massa böcker att beta av så jag har mycket framför mig, skall fortsätta med "staden" serien som jag tror är 5 böcker.

Jag vet att boken finns som talbok på Stadsbiblioteket men jag köpte den via (https://dito.se/) som har en smidig app för telefon tex.

Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Anders_Fogelstr%C3%B6m

[Fredric Fredricson]

Jag läser mest populätvetenskapliga böcker och vetenskapshistoria, men man är väl lite av en nörd.

Vad det gäller skönlitteratur så läste jag relativt nyligen "En man som heter Ove", och som jag tror pratats om på forumet i nån tråd. Den har klart läsvärd och jag mer eller mindre sträckläste den.

Å så lite nördiga boktips:

Simon Singhs "The Code Book" som handlar om allt från hur det gick till när man löste mysteriet med de Egyptiska Heiroglyferna till Britternas "Project Ultra" under andra världskriget. Simon Singh skriver lättläst och engagerat (inte alla som gör i den sjangern). Etta på min lista.

Just nu är jag mitt uppe i "Guns, germs and steel" av Jared Diamond som handlar om mänsklighetens globala historia de senaste 13000 åren och varför Europeerna invaderade Amerika och inte tvärt om. Intressant men lite "pratig" med mycket fakta staplat på varandra. Kan ändå rekommenderas.

Min nästa bok i högen är Charles Darwins "On the Origin of Species" som är lite gammal (utgiven 1859) men väl får räknas till klassikerna.
Får se om jag orkar igenom den. På senare år så har jag lärt mig att man inte behöver läsa ut en bok om det inte är ett nöje att läsa den och att en författare lätt kan skriva en urtråkig bok om ett aldrig så intressant ämne. Livet är för kort för tråkiga böcker.

Om nån är intresserad kan jag sammanställa en 10-i-topp lista på mina bästa böcker i vetenskapshistora/poplärvetenskap men jag gissar att det inte är en stor efterfrågan baserat på utbudet jag observerat i bokhandlarna. Mitt Meccka, eller mina Meccka är Stanfords (CA) resp. MITs (MA) bokhandlar i USA. Jag bara besökt dessa en gång var men där fanns ALLT.

/Fredric

[Bror Gårdelöf]

Hade för mig att det fanns en allmän tipstråd, men kan inte finna den, så jag startar en ny icke bok specifik tråd.

Du tänker måhända på "Recensioner"? Där har recenserats en och annan bok, film mm.

Men varför inte även "Boktipset"?

[Ola Arvidsson]

Tja, vill man le när man läser så kan jag starkt rekommendera att läsa något av den finske författaren Arto Paasilinnas många alster. Han sägs vara förebilden för Jonas Jonasson (som skrev Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann). Läste nyss ut "De hängda rävarnas skog"; klart läsvärd och har framkallat många leenden!

[Gunnar Elmgren]

Jag rekommenderar "Dumskallarnas sammansvärjning" ("A Confederacy of Dunces) av John Kennedy Toole. Författaren skrev bara denna bok och dog 32 år gammal, innan boken gavs ut postumt av hans mor.

För den som liksom jag är road av totalt skruvade romaner, är förstås "Liftarens guide till galaxen" av Douglas Adams ett givet tips. Har nyligen läst om den för tredje eller fjärde gången.

En svensk favorit-författare är Håkan Nesser - hans deckare är läsvärda allihop, men en bok som sticker ut är "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" - en stillsam men ändå spännande skildring av ett lite annorlunda mord-drama.

[Anders Hansson]

Jag lyssnar mycket på ljudböcker i bil till och från jobb mest för att koppla bort jobbet på hemvägen, dom böcker jag främst kan rekommendera är Jan Guillous 4 böcker om Brobyggarna, bland dom hundratals böcker jag gått igenom så tillhör dom de absolut bästa.
Brobyggarna, bäst.
Dandyn, bra.
Mellan rött och svart, lyfter serien igen.
Att inte vilja se, riktigt bra igen.

[Bror Gårdelöf]

Den enda ljudbok, som jag genomlyssnat, är Lasermannen av Gellert Tamas. Den fick jag i present efter att ha brutit höften i en skidvurpa 2005, och den satt sedan konstant i CD-spelaren under ett antal bilresor, medan höften läkte. Uppläsaren Tomas Bolme gör ett ypperligt jobb.

Boken är intressant av ett lite oväntat skäl: Gellert Tamas förefaller dra slutsatsen, att John Ausonius blev, vad han blev, på grund av Ny Demokrati och deras dåtida framgångar i politiken. Den slutsatsen drar inte jag. Däremot ger Tamas en utmärkt beskrivning av en individ med grav personlighetsstörning - märkbar redan under barn- och ungdomsåren, långt innan han blev kriminell.
Personlighetsstörningar har rimligen funnits i alla tider - oberoende av de politiska vindar, som råkar blåsa under skilda epoker.

[Fredric Fredricson]

Det slog mig att har man inte läst Röde Orm så har man mycket nöje framför sig. Förmodligen den roligaste boken som skrivits på svenska.
Det är två böcker, egentligen, men dom brukar ofta ges ut som en och det finns ingen anledning att läsa bara den ena.

Det finns nästan inte en mening i de böckerna som inte är ett bevingat ord. Ta till exempel Kroks sista ord: ”Nu har det bättrat sig med min lycka.” när han blir ihjälhuggen efter att han stoppat uppsyningsmannen med huvudet först i en tunna med kokande tjära.

/Fredric

[Mimmi]

Hej!

Ett tips till alla bokintresserade men speciellt till Peter Nordlund i sin egenskap av hembygdsintresserad stockholmare.

Stieg Trenters böcker utspelar sig ofta i Stockholmsmiljö, jag har själv vandrat runt och letat och i många fall funnit de platser som förekommer i böckerna. Tyvärr är ju till exempel det gamla Klara borta sedan länge, likaså är Lindarängens flyghamn inte längre tillgänglig och sig lik från boken Lysande Landning.

Jag tycker mycket om Trenters böcker, jag har samtliga och läser varje år om någon av dem. Hans miljöskildringar är sådana att jag känner mig förflyttad till den plats han beskriver. De är långt ifrån de moderna blodiga och våldsamma deckarna som numera hyllas så mycket, men som inte alls tilltalar mig.
Trenters böcker är enligt mitt tycke mycket läsvärda och trots att de innehåller ond bråd död mycket trivsamma.

[Bror Gårdelöf]

Jag delar oreserverat åsikten om Röde Orm - bortsett från, att det går att hävda, att det rör sig om fyra böcker (som dock gavs ut som två).
Efter en kärnfull, knappt tresidig prolog börjar del 1 - Sjöfarare i västerled - med Den långa resan och fortsätter med I kung Ethelreds rike.
Del 2 - Hemma och i österled - börjar med Orm på Gröning (där han under ett antal år lever som storman i Göingebygden) och avslutas med Bulgarguldet.

Vad läsaren i förstone inte tänker på är, att FGB i dessa fyra delar vävt in nästan hela Europas historia kring år 1000 e. Kr. Vikingakungarna - Harald Blåtand, Haralds son Sven Tveskägg, Olaf Tryggvason, Styrbjörn, Erik Segersäll, Sigtrygg Silkeskägg i Dublin med flera - är historiska gestalter, liksom Ramiro (ungefär i dagens Baskien, tror jag), Almansur i Hispanien, Ethelred i England, Vladimir den Store i Kiev och Basilios Bulgardödaren i Bysans.

Allihop vävs in i den fantastiska rövarhistorian (i detta fall ett mycket konkret omdöme) - ofta med korta beskrivningar som denna: "I England hade det åter blivit som det fordom varit, i Lodbroks söners tid, sedan kung Ethelred kommit till väldet. Efter det han nått vuxna år och själv tagit styret, hade han snart blivit känd som den Villrådige eller den Rådlöse; och sjöfarande nordmän flockades glada kring hans kuster för att hjälpa honom att göra skäl för namnet." Det för engelsmännen katastrofala nederlaget vid Maeldun ägde rum i verkligheten. Huruvida någon rödhårig, vänsterhänt nordman vid namn Orm Tostesson, försedd med andalusiskt svärd och sköld, deltog i bataljen, lär vi däremot aldrig få reda på.

I essän Hur "Röde Orm" blev till (1948) beskriver FGB bland annat sin möda med att hitta rätt stil: "... skulle ett vaksamt öga hållas på överflödiga adjektiv; endast sådana skulle tolereras som meddelade verkliga upplysningar, däremot inga för grannlåtens eller den rytmiska fyllnadens skull. Giv mig en stil, tänkte jag, där substantiv och verb äro adekvata och där, utom i speciella fall, inga förstärkningsord behövas."
Likaså avstod han medvetet från alla sorters "psykologisk analys" (som han djupt föraktade), och man får aldrig reda på, vad någon enda person i berättelsen tänker - utom när vederbörande själv berättar det.

Likaså är perspektivet genomgående detsamma. Berättelsen utspelas, där Orm och hans män befinner sig - med korta beskrivningar av deras omgivande verklighet. I inget fall flyttas perspektivet till någon annan, och man får aldrig veta något om eventuella motståndares idéer etc - ett nog så vanligt grepp i dagens litteratur.
"Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet."

Hur svårt det är att hitta en sådan stil - som är bedrägligt enkel, när man läser resultatet! - framgår nog bäst av, att det tog FGB sådär en vecka att få till den tresidiga prologen, varpå han i fortsättningen kunde vara glad, om han åstadkommit en sida per dag!
Efter tre års hårt arbete skickade han in del 1 till Norstedts - som "för gammal vänskaps skull" tryckte en upplaga på 4 000 exemplar, "det högsta tänkbara för en berättelse med ett så hopplöst ämne".

Resultatet blev en braksuccé, som i och för sig medförde såväl god ekonomi som stor uppskattning, men "därtill kom att jag titt och tätt nåddes av efterhand alltmer ilskna uppmaningar från läsekretsen att raska på med fortsättningen .... till råga på allt tyngdes jag av en obehaglig känsla av att skriva i konkurrens med mig själv. Jag led nämligen hela tiden av ett starkt tvång att försöka göra den andra delen lika läslig som den första ...

Andra delen tog mig fyra år att skriva; fyra år under vilka jag vid skrivbordet kände mig åldras ovanligt raskt."

Av all denna möda märker läsaren inget, utan man får intrycket, att texten flutit lätt ur författarens penna - vilket var helt enligt FGB:s intentioner, ända sedan han i yngre dagar ägnat sig åt konstfullt utformad poesi.
(Piraten är ett parallellfall. Hans manus vimlade av ändringar. Så blev också resultatet enastående.)

I Ulysses S Grant (i essäsamlingen Silversköldarna) beskriver FGB målande, hur Grant efter många motigheter till slut blivit Nordstaternas högste militäre befälhavare och ställs mot "The Army of Northern Virginia", ledd av Robert E Lee. Grant var (mångdubbelt) överlägsen i allt, men när Lees armé, "58 000 man stark, ställdes mot Grants mer än dubbla övermakt, skedde det i den lugna förvissningen att Lee ensam uppvägde hela skillnaden i styrka. Många sådana arméer och många sådana generaler har världen inte sett." (Att Grants större resurser till slut ändå fällde avgörandet, vet vi. Så går det ofta(st) till slut i krig.)

Man kan travestera FGB med hans egna ord: "Många sådana verk och många sådana författare har världen inte sett."

I övrigt delar jag Mimmis förtjusning i Stieg Trenter - även om det nu var länge sedan jag läste om någon av hans böcker.

[Mimmi]

Hej!

Jag vill rekommendera författaren John Steinbeck, en av ett fåtal mottagare av Nobels litteraturpris som enligt min åsikt fortfarande är läsvärd, kort sagt, han håller ännu!

De titlar jag främst tänker på är Vredens druvor, Den röda ponnyn, Möss och människor, Det stora kalaset samt uppföljaren En underbar torsdag

[Bror Gårdelöf]

Just nu har jag hjärtligt roligt åt Leif G W Perssons Den sanna historien om Pinocchios näsa.

GW har enligt min åsikt aldrig skrivit dåligt, och han blir bara bättre! Den sanslösa skrönan är en sak - men att huvudpersonen dessutom är hela den internationella kriminallitteraturens med bred marginal mest osympatiska polis ger onekligen extra krydda. Om kriminalkommissarie Evert Bäckström över huvud taget har något försonande personlighetsdrag, har jag i alla fall inte kunnat upptäcka det i någon av böckerna. Han är lat, inbilsk, homofob, främlingsfientlig, kvinnoföraktare, otrevlig mot alla utom sina chefer, äter och super kopiöst, tar åtskilliga genvägar och gott om mutor. Ändå dunsar han alltid på något mirakulöst sätt ner på fötterna och kan fortsätta! GW måste ha mycket roligt, när han på detta sätt ständigt går på tvärs mot talesättet, att "synden straffar sig själv", för det gäller inte Evert Bäckström!

Dessutom är stilen i sig ett nöje - som i denna passage: "Deras gärningsman hade visat sig vara en ovanligt tillmötesgående fyllskalle. På fredagskvällen hade han och hans kära hustru börjat bråka om vilket teveprogram som de borde titta på. Då hade han gått ut i köket, hämtat en vanlig förskärare och avslutat diskussionen. Därefter hade han ringt på hos grannen för att få låna hans telefon och ringa ambulansen.

Grannen hade inte varit lika hjälpsam. Vis av tidigare erfarenheter hade han vägrat öppna och i stället hade han ringt till polisen. Första patrullen var på plats redan efter tio minuter men när kollegorna från ordningen väl tagit sig in i lägenheten var det inte längre aktuellt med några vårdinsatser. Istället hade man satt handbojor på den nyblivne änklingen och ringt in tekniker och utredare för att ta itu med de mer kamerala delarna av det polisiära uppdraget."

[akktustakki]

"Tomhetens triumf" av Mats Alvesson. När man läser den så känner man igen en massa företeelser runt omkring i vardagen & undrade så ställer (åtminstone jag) man frågan, hur mycket människor är det som lider av "Eichmann-syndromet", gör som man blir "beordrad", utan att tänka efter själv, jo-jo.

[Bror Gårdelöf]

När jag nu ändå kommit in på FGB, kan följande länk vara intressant för dem, som gillar välskriven vers. http://old.helsingkrona.se/mat_noje/sangbok/198/

En ballad om franske kungens spelmän dräller av historiska referenser.
Spelmännen ifråga påstås i Wikipedia förmodligen vara den första militärmusikkåren någonsin, uppsatt inför kung Karl VIII:s fälttåg mot Neapel 1495 och därefter tysk-romerske kejsaren Karl V:s fälttåg mot Rom 1527. Provinserna i första strofen ligger i dagens Frankrike och Belgien. Oriflammen var de franska medeltidskungarnas fälttecken, och liljan fanns i Toskanas stadsvapen.

Tredje strofens Charlemagne är Karl den Store. Klavikord och virginal är gamla klaverinstrument. Dikterna om Blanchefleur och Herr Floris är välkända sedan senare medeltid (men jag har inte läst dem). Jacques de la Palice var en berömd fransk fältmarskalk, som dog under belägringen av Pavia 1525 - och Ballade des Dames du Temps Jadis (Balladen om damerna från fordom) skrevs av det franska 1400-talets störste skald, tillika tjuv och mördare, Francois Villon! Hans De hängdas ballad har jag återgivit under Dagens dikt?

Ghibelliner och guelfer var fiender i sekler, och spelmännen har uppenbarligen stuckit emellan med tjänst hos såväl påve som spanjor. I femte strofen lär man sig också livréfärgerna hos tre av den tidens mäktiga italienska familjer: "Svart hos Sforza, grönt hos Este, och hos Borgia rött som påvedotterns hår."
Påven ifråga var Alexander Borgia, vars dotter(!) Lucrezia blev en av tidens mera kända giftmörderskor. (Jag spelade henne i Göteborgs Nations Marsspex 1974!)

I sista strofen är Georg von Frundsberg en ryktbar landsknektsöverste, dvs legosoldat, med mycket hög rang under tåget mot Rom. Karl av Bourbon var landsflyktig konnetabel av Frankrike, kondottiär i kejserlig tjänst. Hans vapendevis var Espérance (Hopp) - och han sköts till döds på stormstegen under anfallet mot Rom.
Befälet övertogs av Philibert av Chalon, hertig av Orange, som därefter ledde plundringen.

All denna historia har alltså FGB lagt in i strängt bunden vers, vilket inte är någon liten prestation! Ett livskraftigt påstående är dessutom ett vad om, att han kunde få in ordet transsubstansiera i vers. Som synes lyckades han mycket väl - i den allra sista versraden.

Dikten finns i FGB:s första utgivna diktsamling Tärningskast.

[Bror Gårdelöf]

Idag började jag på Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga - berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Än så länge har det bara blivit c:a 40 sidor (av drygt 500 plus referenslista och en knippa dokumentkopior) - men vilka sidor! När man läser det inledande kapitlet om en vallning i Norge 1997, blir intrycket, att Quick är skvatt galen. Att någon nykter yrkesperson kan tro på, vad han säger, är ofattbart!

Några sidor längre fram får man klart för sig, att han då stod på "experimentellt" höga doser av flera ångestdämpande preparat, och att början till slutet på "Thomas Quick-eran" var, när psykiatern Göran Källberg beslutade att helt ta bort dessa preparat. "Jag skulle inte lita på någon med den här medicineringen", sade Källberg.
Att tvärt sätta ut stora doser kan ge svåra abstinenssymtom, och det säger inte så lite, att nedtrappningen tog nio månader! 22 februari 2002 var Quick helt drogfri för första gången sedan 1960-talet!

Dan Josefsson har lagt ner ett enormt researcharbete, och han skriver mycket bra. Boken är rena thrillern och blir svår att lägga ifrån sig! En av de recensioner, som citeras i början av boken, ger mig dessutom kalla kårar: Hanna Olsson figurerar i fallet Thomas Quick - som alltså rör sig kring kring den numera vetenskapligt dödförklarade idén om bortträngda minnen. Hon var en av de drivande även i fallet Cathrine la Costa - "styckmordsrättegången" - som också handlade om bortträngda minnen. Den rättegången förstörde två av mina kollegors liv - på mycket tvivelaktiga grunder!

Ett annat tips, som redan nämnts på annan tråd, och som utifrån perspektivet rättsskandal är mer än läsvärt, är Sara Gunnarsdotters 3 ml - Om ett blodprov och ett åtal. Den handlar om min kollega, som fick sitt liv förstört av ett åtal för mord på ett spädbarn på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Tingsrätten friade henne - inte i brist på bevis, utan för att grund för åtal saknades. (Boken kan beställas från Läkartidningens redaktion.)
Den är inte lika flyhänt skriven men har det gemensamt med Dan Josefssons bok, att man helt enkelt inte kan begripa, hur något sådant kan hända i ett land, som gör anspråk på att kalla sig rättsstat!

[Peter Nordlund]

Oj vad många poster, jag måste ta fram block och penna och notera

Läste en mycket bra kommentar/ordspråk härom dagen som jag försöker översätta...

"Om du åker buss en dag och ser en person läsa din favoritbok, en bok du vill rekommendera alla att läsa, det som just då har hänt att boken har just rekommenderat en människa till dig"

Lite fånigt kanske men jag tycker det var tänkvärt.

[Bror Gårdelöf]

Som omväxling kommer här en rekommendation om att undvika en bok. (Måhända finns folk här på Forum, som blir arga nu och gillar den. Vi är som bekant olika.)

Lars Kepler har fått viss uppmärksamhet, och Paganinikontraktet fanns med i ett erbjudande av typen "köp fyra, betala för tre" (där även de två utmärkta böckerna i ovanstående inlägg ingick).

Jag brukar läsa ut böcker, även om de är halvdåliga, men Kepler åkte i pappersåtervinningen efter knappt halva sidantalet. Viss varning hade utgått. Före jul ombads Leif G W Persson att i TV recensera en trave nyutkomna deckare. Han angav sig uppenbart olämplig för detta, eftersom han är part i målet, men lade därefter samtliga svenska deckarförfattare (Camilla Läckberg, Lars Kepler med flera) åt sidan med en trött suck - utan kommentarer över huvud taget. Tystnad kan som bekant vara talande.

Hjälten, polisen Joona Linna, är närmast synsk, jobbar aldrig efter metodboken, lyder inte sina chefer och är dessutom fenomenal på närstrid! I denna bok jobbar han ihop med 25-åriga Saga Bauer, specialutbildad för arbete med kontraterrorism inom SÄPO, skicklig boxare, omogen och sur, när hon inte få ha befäl(!) - och med ett utseende som prinsessan Tuvstarr i John Bauers sagobilder! (Hon är dessutom släkt med honom.)
Mördaren är något slags ninja, och handlingen får Bourne-filmerna att verka letargiska.
Trovärdigheten är med andra ord noll, utan att det är ett dugg roligt.

Det blir bara för mycket!

[Max Mad]

Hej hopp !

Jag är långtifrån en bokmal, men en och annan publikation har man plöjt igenom, och när jag läser denna tråd så dyker en titel upp i huvudet som jag skulle vilja rekommendera, en bok som gjorde ett starkt intryck på mig (eftersom jag fortfarande kommer ihåg den och det är bra längesedan jag läste den) och den heter;
" Han som älskade livet " Av Irving Stone.

Det är en biografi över Vincent Van Gogh som bygger på korrespondensen mellan han och dennes bror (om jag inte minns fel). Minns särskilt den episod när han trodde sig ha sålt en tavla ( i verkliga livet sålde han bara en under sin levnad) men som det sedermera visade sig, så var det hans bror som köpt denna enda tavla.

Jag minns när han skar av sig det ena örat, för att kunna ge något i födelsedagspresent till den 16- åriga prostituerade flickan som han förälskat sig i. Anledningen till att han skar av sig örat var för att han hade inga pengar att köpa någon gåva till henne. Naturligtvis blev flickan skräckslagen över gåvan.

Han sköt sin ende vän som förstod honom (läkaren på det sjukhus som han så småningom hamnade på) och när han i sin förtvivlan insåg vad han hade gjort, sköt han sig själv.

En (för mig) fruktansvärt gripande berättelse. Rekommenderas starkt !

[Mimmi]

Hej!

Jag vill här ta tillfället i akt att rekommendera Björn Ranelid, enligt min åsikt en av de absolut bästa av de nutida svenska författarna av skönlitteratur.

Som lättläst men ändå underhållande litteratur läser jag bland mycket annat gärna böcker av Staffan Heimersson.

[akktustakki]

"Biafra-som jag ser det" av Carl Gustaf von Rosen och så boken om denne enastående man, "Carl Gustaf von Rosen" av Ralph Hermanns. OM C G von Rosen kan man säga (vilket i hans fall är ett "understatement"), att han var en handlingens man, inte så jävla politiskt korrekt (vilket är mer eller mindre tvång numera) och en mycket skicklig flygare. Garanterat läsvärda böcker.

[BrooklynS]

De ovanliga, av Åke Mokvist. En samling porträtt av annorlunda människor som lever lite utanför samhället. Mycket mänskligt och ömsint intervjuande och det är nästan så att man är en annan människa efter att man läst en sådan bok.

Timmerhästens bok, av Yngve Ryd. En fantastisk bok (liksom Yngve Ryds andra böcker) om man är det minsta intresserad av historia och kunskaper som är på väg att dö ut i takt med "di gamle".

Antikens historier, av Alf Henrikson. Rekommendationen gäller i stort sett allt skrivet av Henrikson, men alldeles särskilt denna, som nytryckts ett otal gånger.

[Max Mad]

Hej igen !

jag kom på ytterligare två titlar som jag skulle vilja ta upp i tråden, Flykten från Stalins läger av Slavomir Rawicz. Historien sägs vara självpupplevd och den är så osannolik att det inte går att utesluta att det hela är uppdiktat av författaren. Faktum är att det har forskats om det som utspelar sig i boken har inträffat eller ej, och den slutsats man kommit fram till är att det hela är en bluff: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdeba ... -avslojad/

Oavsett vilket, så är det en fantastisk berättelse som är väl värd att läsa.

Mitt andra tips är sannolikt litteraturhistoriens mest beryktade och skandalösa publikation och jag vill här höja ett varningens finger för de läsare som ev. skulle finna det intressant att ta del av vad som utspelar sig i Marquise De Sades Sodoms 120 dagar. Detta var det utan tvekan den mest underliga bok jag någonsin har läst och vad som förundrar är hur en människa kan fantisera ihop en skrift som denna.

Uppkomsten av boken är nästan lika fascinerande som själva innehållet; De Sade lär ha sammanställt boken under en fängelsevistelse, han spenderade över 28 år av sitt liv på olika institutioner och fängelser p gr av sitt författarskap. Sodoms 120 dagar skall ha författats under en period i fängelse, på tre eller fyra månader, sammanställd i skenet av ett stearinljus på en tolv meter lång rulle av sammanfogade toalettpappersark, och det kanske behövdes, då boken spänner över ungefär 400 sidor.

Vad är det då man får ta del av om man nu ger sig på att läsa den ? Utan att säga för mycket så kan jag nämna att den är full av ett synnerligen mustigt språk som beskriver de mest osannolika perversioner man kan tänka sig !

Återigen, det är inte konstigt att den gått till litteraturhistorien, men jag vill ånyo höja ett varningens finger; Boken är full av de mest underliga perversioner och de mest sadistiska och perverterade tankar som man kan föreställa sig (om man nu kan göra det).

Varför skulle någon nu vilja läsa en sådan här bok ? För mig var det i huvudsak två skäl; Under vilka omständigheter den framställdes och dess ryktbarhet. Och en sak är säker; Det som sägs om den här boken är på intet sätt någon överdrift.

För den som inte känner till det, så har De Sade fått bidra med sitt namn till språket genom Sadism och sadomasochism, och tro mig, när man läser Sodoms 120 dagar så står det klart och utan den minsta tvivel om varför man valt att använda hans namn i de ovan språkliga sammanhangen.

Här ett klipp (av 6) om De Sade på youtube;
https://www.youtube.com/watch?v=6ob7xFfCdbA

Och här en beskrivning av De Sade på Svenska Wikipedia;
http://sv.wikipedia.org/wiki/Markis_de_Sade

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för de Amerikanska författarna Henry Miller och Charles Bukowski. Den förstnämndes författarskap kan med fördel inledas med Kräftans vändkrets, följd av Stenbockens vändkrets, bekantskapen med den andre författaren kan inledas med Min oskuld och Pearl Harbour, sedan är det bara att fortsätta. Den förstnämnde är lite tyngre, men otroligt intressant att läsa, den andre är ochså otroligt intressant att läsa, men till skillnad från den förstnämnde är han mycket lätt att läsa.

Bägge två har filmatiserats, Henry och June (om Henry Miller) och The barfly, som handlar om Charles Bukowski. Den sistnämnda filmen är väl ingen höjdare precis, men den beskriver det liv som Charles Bukowski levde (han var alkoholist). Rekommenderar starkt både Henry Miller och Charles Bukowskis hela författarskap. Jag tror mig ha läst samtliga.

[Bror Gårdelöf]

Varför skulle någon nu vilja läsa en sådan här bok ? För mig var det i huvudsak två skäl; Under vilka omständigheter den framställdes och dess ryktbarhet. Och en sak är säker; Det som sägs om den här boken är på intet sätt någon överdrift.

En orsak till att läsa de Sades bok (vilket jag inte gjort) kan vara att försöka skaffa inblick i en sjuk hjärna.
Om de Sade levat idag, undrar jag, vilka diagnoser han skulle ha fått.

Miller och Bukowski har jag inte heller läst, men det finns en bra replik i filmen Barfly, när hans hustru hittat honom med hjälp av en privatdetektiv: "So you hired a dick to find an asshole."

[Kenneth]

Robert M. Pirsig ''Zen och konsten att sköta en motorcykel'' är för mig en höjdare. Mest om begreppet kvalitét och väldigt lite om Zen eller motorcyklar.
Irina Ratusinskaja ''Grått är hoppets färg'' Gulag kvinnoläger på 1980-talet.

[Bror Gårdelöf]

Förutom de filosofiska resonemangen i boken är slutet en briljant skildring av en stegrande mani. Phaedrus är ju närmast besatt av begreppet kvalitet, vilket med tiden leder till, att han studerar på ett universitet och undervisar på ett annat. Det leder i sin tur till, att han sover allt mindre - ett klassiskt symtom vid mani. Till slut sover han inte alls - varpå manin på kort tid tippar över i sin raka motsats; djup depression och melankoli.
Boken innehåller också noteringar om, att Phaedrus genomgått elektrokonvulsiv behandling (i dagligt tal kallat "elchocker"), vilket är en ofta framgångsrik metod att behandla depressioner.

Pirsig led ett psykiskt sammanbrott och vårdades i några omgångar på psykiatriska sjukhus under tidigt 1960-tal. Han gjorde också en hojresa med sonen Chris.

Men vi skall nog inte göra misstaget att tro, att Phaedrus till alla delar är identisk med författaren själv.

[Max Mad]

Varför skulle någon nu vilja läsa en sådan här bok ? För mig var det i huvudsak två skäl; Under vilka omständigheter den framställdes och dess ryktbarhet. Och en sak är säker; Det som sägs om den här boken är på intet sätt någon överdrift.

En orsak till att läsa de Sades bok (vilket jag inte gjort) kan vara att försöka skaffa inblick i en sjuk hjärna.
Om de Sade levat idag, undrar jag, vilka diagnoser han skulle ha fått.

Miller och Bukowski har jag inte heller läst, men det finns en bra replik i filmen Barfly, när hans hustru hittat honom med hjälp av en privatdetektiv: "So you hired a dick to find an asshole."

Härligt att du memorerat den one-linern från filmen, själv har jag inget minne av just den, men visst är det ett underbart uttryck ?

Jag tänkte kort beröra De Sade igen. Visst måste det vara en synnerligen sjuk människa som författat ovan nämnda verk. Kan inte låta bli och fundera över huruvida han led av det själv, eller inte.

Men (och det var detta jag ville säga) inte nog med boken,den har dessutom blivit filmatiserad,(och jag har den filmen, för jag tänkte att man kan väl inte filmatisera det som utspelar sig i boken ?) eller snarare sagt, det har spelats in en film (som heter Salo) vilken bygger på Sodoms 120 dagar, regisserad av Pasolini vilken blev hans sista film, då han under mystiska omständigheter mördades efter det att den hade haft premiär. På baksidan omslaget kan man bl a läsa följande, och jag citerar:

Filmen totalförbjöds i hemlandet (Italien, min anmärkning) och i många andra länder världen över.Bland annat i Finland där den släpptes fri först efter 25 år efter att den gjorts.

I Sverige orsakade filmen stor sensation, och bestörtning, när den släpptes fri helt utan klipp 1976. Uppståndelsen gjorde att filmen blev en stor succé och sågs av 125 000 biobesökare, slut citat.

Lars Bergström på Expressen skriver, jag citerar ;Genomförd utan en enda kompromiss, som när stor konst skapas ".

Och Jurgen Schildt, Aftonbladet, skriver " En märklig och fasansfull film ".

Och med det sagt, lämnar jag De Sade för den här gången (och i den här tråden, förlåt Peter).

[Roland Karlsson D4/D3]

Liksom du Anders finner jag stort nöje i att lyssna på en ljudbok då jag pendlar mellan jobbet och bostaden. Spännande och avkopplande lyssning som gör resandet mindre långtråkigt !//Roland Karlsson D4

[Bror Gårdelöf]

För en månad sedan skrev jag om Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga. Därefter läste jag om slutet av Jan Guillous Häxornas försvarare (Pirat, 2002). Den boken handlar till största delen om gångna seklers häxprocesser, men i ett avslutande kapitel tar Guillou upp, att häxprocesser förekommer även idag. Ett av hans exempel är just morddomarna mot Thomas Quick, som Guillou sågar fullständigt. Märk väl: Detta gjorde han i en bok, som kom ut 2002. Drygt tio år senare är alla morddomar borta, och Thomas Quick har upphört att existera. Han har återtagit sitt tidigare namn Sture Bergwall.

En god vän lånade mig Hannes Råstams Fallet Thomas Quick - att skapa en seriemördare. Det är en formidabelt skriven bok, och jag delar Leif G W Perssons åsikt: "Det är hemsk, det är sant, och det är fullkomligt fenomenal läsning." Att något sådant kunnat förekomma i dagens Sverige är - faktiskt! - ofattbart, men inte desto mindre har det skett. Kombinationen av psykologicharlataner och karriärkåta jurister gav monstruösa resultat - trots att kritiker aldrig saknats.

Ännu obehagligare är förstås, att trots att samtliga domar upphävts, har ingen av nämnda aktörer drabbats av någon form av påföljd. JO har "uttalat skarp kritik", men därvid blev det formaliamässigt. Att Råstam dragit ner brallorna på dem ända till anklarna är det enda, som hittills hänt.

Ur ett annat perspektiv borde jag ha läst Råstam först och Josefsson sedan, men det blev inte så illa så här heller.

Råstam dog i cancer 2012, och hans bok avslutas med ett efterord av Mattias Göransson. Denne redogör kort för Råstams livsförlopp och journalistkarriär. I detta finns en notering, som inte har särskilt mycket med boken i övrigt att göra, men som är värd att göra känd.

" 'Vi går ut på det världsomspännande datornätverket för att söka svar på våra frågor', citerade [Fredrik] Laurin fritt ut minnet .....
- Det är inget att skratta åt, protesterade Råstam. Det var 1996, och det var första gången internet användes i grävsammanhang.
- Ja, det var andra tider, erkände Laurin.
- Då kunde man söka på "forensic medicine" och få 82 träffar, sade Råstam. Det var de 82 främsta experterna i världen, med adress och telefonnummer. Idag får du miljoner träffar, och det enda du kan vara säker på att inte hitta är kontaktuppgifterna till världens främsta experter."

[Max Mad]

Då vill jag spinna vidare på den inslagna vägen och rekommendera en bok som är skriven av en journalist som heter Dick Sundevall. Jag minns inte titeln ordagrant, men jag tror den hette Peter Rätz; infiltratören. Om inte det är rätt så är det bara att söka på Peter Rätz eller Dick Sundevall, så kommer ni rätt.

Denna bok bygger på den sanna historien om hur polisen värvar en privatperson till att infiltrera grov organiserad brottslighet och som t o m döms till fängelse för brott han begår i sin roll som infiltratör för att verka trovärdig i den undre världen, men som sedan får straffet halverat (!) av dåvarande justitieminister Thomas Bodström.

Detta händer då i Sverige idag och om det jag inte visste att det är sant,så skulle jag tro att det var hämtat ur en Amerikansk deckare.

Lyssna gärna på P3 dokumentären, där Peter Rätz själv medverkar från okänd ort, då en journalist avslöjade honom och då inte minst den ryska maffian sannolikt vill ha tag i honom, så väl som Hells Angels och Bandidos.

Detta i Sverige anno 2000-talet.

[Mimmi]

Hej!

Infiltratören Peter Rätz är väl bland annat en sak som ligger till grund för filmerna om Johan "men va´faaan" Falk.

[Max Mad]

Hej!

Infiltratören Peter Rätz är väl bland annat en sak som ligger till grund för filmerna om Johan "men va´faaan" Falk.

Hej Mimmi !
Om detta vet jag inget, då jag mig verkligen inte sett någon av Falkfilmerna och det av den enkla anledningen att jag inte har någon tv .

[Marie]

Finns väl på DVD så man kan se dem i datorn?

[Max Mad]

Finns väl på DVD så man kan se dem i datorn?

Mycket möjligt, men det är inget som är högprioriterat hos mig.

[Marie]

......men Kepler åkte i pappersåtervinningen efter knappt halva sidantalet......

Jag delar din uppfattning om Kepler, Bror.

...medan jag anmäler avvikande uppfattning. Kepler läser jag gärna som ren förströelselitteratur (något annat läser jag sällan) Då behöver för min del inte historierna vara ett dyft förankrade i vad som kan upplevas som rimligt. Kanske var det dessutom så att Kepler har vunnit på att översättas till tyska - vad vet jag?
Böcker är ju vanligen billigare i Österrike än i Sverige så därför läser jag oftast även svenska författare på tyska.

En bokserie som jag kan rekommendera är en rad deckare skrivna av Volker Klüpfel och Michael Kobr, där huvudpersonen är Hauptkommissar Kluftinger, ett tämligen originellt och egensinnigt polisbefäl i Kempten, Bayern.

[Bror Gårdelöf]

Ovan - senast 2105-02-04 - har jag skrivit några inlägg om Hannes Råstams och Dan Josefssons lysande böcker om Thomas Quick - som sedan ett antal år återtagit sitt namn Sture Bergwall, är friad från alla morddomar och sannolikt inom kort kommer att skrivas ut från Säter. I bifogade länk skriver Dan Josefsson om läget idag. Det är milt uttryckt tankeväckande.

http://www.dn.se/kultur-noje/sekten-som ... ket-quick/

[Bror Gårdelöf]

Igår meddelade medierna, att Sture Bergwall är en fri man.

[Kovlingen]

Vad kan vara sanningen i hela den historien
Nu har man gjort ett lappkast . Undrar när nästa kommer

[Bror Gårdelöf]

Du behöver nog inte oroa Dig. Jan Guillous Häxornas försvarare gavs ut 2002. I bokens slutkapitel konstateras, att häxprocesser - tvärt emot vad de flesta tror - mycket väl kan äga rum idag, i Sverige. Ett exempel är Thomas Quick, om vilken han skriver: "Vad gäller Thomas Quicks rent faktiskt och oomtvistligt dokumenterade brottslighet är den förvisso dyster men knappast unik. Han dömdes 1970 för fyra fall av sexuellt ofredande och otukt med barn till sluten psykiatrisk vård. I slutet av 1980-talet brände han bland annat ner sin egen kiosk för att få ut försäkringspengar, fingerade ett rån mot sig själv när han förestod en bingohall och genomförde med samme medhjälpare ett rån mot en banktjänsteman som vägrat honom ett lån. ..... Hans faktiska brottslighet skiljer sig från hans påhittade däri att den är konkret, enkelt bevisbar och föga sofistikerad.
Även för sin brottsserie på 80-talet dömdes han till sluten psykiatrisk vård."

Till detta kan läggas, att samtliga brott utom de sexuella handlade om, att Quick - som vid den tiden fortfarande hette Sture Bergwall - behövde pengar för att finansiera ett omfattande läkemedelsmissbruk, som pågått sedan 1960-talet.

Märk väl: Boken utkom 2002 - 10 år före Hannes Råstams! - och Guillou fick alltså helt rätt. (Därmed är det knappast en slump, att en måttligt kompetent åklagare vid namn von Schüffel figurerar i en av Guillous romaner! )
I övrigt rekommenderas läsning av Guillous, Råstams och Josefssons böcker enligt ovan. Fler kommentarer behövs knappast.

[Peter Nordlund]

Skak skak skak (Skakar liv i en avsomnad tråd..nej jag kissar inte )

2 boktips från mig och Leif GW Persson
Nja jag fick tipsen av GW när han tipsade om dessa under julprogrammet Veckans Brott

Först
Störst av allt - Malin Persson Giolito
Jepp det är den stores dotter som han öppet gjorde reklam för och är hennes senaste bok.
själv visste jag inte att hon skrev, men då jag uppskattar GW´s böcker mycket gav jag denna en test i talboksform på rea.
Jag tyckte att den var ok (3 av 5 korvätarhjälmar i betyg)
Jag tipsar om den för jag tror andra kan tycka bättre om den än vad jag gjorde och det är en fascinerande inblick i en rättegång (jo den stämmer ganska bra) och livet för en ung kvinna i ett häkte.
Utspelar sig i nutid i Stockholm
http://www.wwd.se/bocker/thrillers/s/storst-av-allt/

Och som nummer två
Lykttändaren - Pontus Ljunghill
Denna bok är förbaskat bra, skulle gå så långt som att säga att i min begränsade läs erfarenhet är det nog topp -10!
Boken utspelar sig under tidigt 1920 tal i Stockholm och är en bok om ett brott och en polis, den är berättad på ett för mig ovanligt sätt så att den är spännande till sista stavelsen (kan inte riktigt förklara hur, men det har med hopp tillbaka i tiden att göra)
Den är otroligt bra! (5 av 5 sidovagnar)
http://www.wwd.se/bocker/deckare-thrillers-och-spanning/l/lykttandaren/

Ja det är en slump att båda ligger på samma förlag, Nej jag är inte sponsrad, Ja jag är otroligt svag för Stockholm

Trevlig sommarläsning