Man snubblar ofta på självklarheterna. Så även jag i detta fall. Som regel(?) finns en långfärdsskridskoklubb någonstans i närheten av där man bor, om den delen av landet erbjuder bra förutsättningar (= tillräcklig kyla och inte alltför ofta översnöade isar - långfärdsskridskoåkare älskar kalla, snöfattiga vintrar
). Redan på 1970-talet hade
Stockholms Skridskoseglarklubb över 5 000 medlemmar, om jag inte minns fel, och en gissning är, att de inte blivit färre.
Linköpings Långfärdsskridskoklubb - LLSK, med tidningen
Medåkaren - är ett annat exempel, och jag antar, att
Skid- och Friluftsfrämjandet på sina håll kan ha skridskosektioner. Vill man börja åka, är det MYCKET klokt att ta kontakt med klubben ifråga. De brukar vara välorganiserade och har nybörjararrangemang, där man får lära sig elementa - plus förstås, att när man då åker, är man en stor grupp, dvs om någon plurrar, finns hjälpen alltid nära till hands. Till det kommer samma fördelar, som när man åker hoj i grupp; man får nya, trevliga bekantskaper.
Självklarheter, när man ger sig ut på naturisar, är ispik (med vars hjälp man kan bedöma isens tjocklek och bärighet), isdubbar (som man själv kan dra sig ur vaken med), kastlina (som man kastar från säker is till den, som plurrat) samt en ryggsäck med ett komplett ombyte väl packade (dubbla plastpåsar, minst) kläder och handduk, så att man snarast efter plurrningen kommer ur de våta, bokstavligt talat iskalla kläderna och får på sig torrt. Mat och en termos med varm dryck är lika självklara.
Knäskydd (som kan tas ut hojkläderna!) är bra extrautrustning, eftersom man då kan slippa få ont, om man faller illa på isen.
Ryggsäcken skall ha grenrem, för då fungerar den som flytväst.
Åker man på detta sätt - med erfaren ledare - är risken för plurrning minimal för nybörjaren. Den, som löper störst risk att plurra, är förstås ledaren, som åker först. Om han/hon plurrar, skall det finnas en vice ledare utsedd, för påfrestningarna i samband med en plurrning kan vara sådana, att man inte har särskilt bra omdöme efteråt, utan då skall någon annan ta vid.
Jag gjorde också isdubbar i träslöjden, och jag tror i alla fall, att de fortfarande finns kvar bland den övriga utrustningen - men riktiga Hansa-dubbar sitter bättre kring halsen. Och där skall de finnas! INTE i någon ficka!