av Bror Gårdelöf » 2019-05-10/07:47
En svensk specialitet, som man ser en del av i filmen, är att flyga fort och på låg höjd - 20 meter över någorlunda slät mark och 10 meter över havsytan. Det ger möjlighet att närma sig fienden under radarn, gå upp mycket kort för att utföra uppdraget och sedan ner igen för att ta sig hem. Vid minst ett tillfälle tog en sovjetisk pilot upp jakten på en svensk spaningskärra, som snabb dök ner till tiometersnivån och drog hemåt i full fart. Den sovjetiske piloten lyckades inte plana ut i tid utan gick i drickat.
Apropå det där med eskorten av Blackbirden finns en annan rolig berättelse om kontakter med USA:s flyg. Sverige har faktiskt vid ett tillfälle avvisat Air Force One! Gerald Ford och Henry Kissinger hade varit i Helsingfors och undertecknat avtalet 1975. Därefter skulle de till Rumänien - och hade fått klartecken att flyga i en av de vanliga svenska passagerarflygkorridorerna.
Av någon anledning blev starten från Helsingfors försenad, varför befälhavaren på Air Force One lade ut en ny, kortare kurs över Östersjön. Den innebar färd genom svenskt luftrum över eller nära Gotland. Dock lär befälhavarens kommunikation med Arlanda inte ha varit formellt korrekt, plus att någon på Arlanda schabblade till det. Resultatet blev, att ett okänt flygplan dök upp i svenskt luftrum, varpå två Drakenplan från F 21 i Kalmar skickades upp. Piloterna blev något häpna, när de kom upp ovan molnen och såg, vilken sorts plan det var.
Befälhavaren på Air Force One lydde inte heller deras uppmaning - och det tog några kommunikationsvändor med svensk trafikledning på marken, innan Air force One girade ut ur svenskt luftrum. Först efter att de svenska piloterna landat, fick de veta, vilka som suttit i planet.
I det diplomatiska efterspelet konstaterades, att båda sidor schabblat, och med det lät man sig nöja. Våra två länders förhållande var ju i grunden gott, och gissningsvis ville båda parter dra sig ur det hela, utan att vare sig vi själva eller jänkarna tappade ansiktet.
Blackbirdbesättningen förefaller ha haft tur i mer än ett avseende. Dels för den svenska eskorten, och dels för att motorbortfallet inte innebar totalhaveri. Enligt Jeremy Clarkson - i boken I know you got soul - tillverkades totalt 40 Blackbirds, och 20 havererade.
I övrigt är ju rubrikens resonemang självklart. Utbildas man för krig och sitter i ett flygplan, vars system är ytterligt sofistikerat och dyrt, övar man naturligtvis under så krigslika förhållanden som möjligt. Då är reflexerna är inarbetade, och man behöver lägga så lite mental energi som möjligt på att fundera ut, vad man skall ta sig till i en given situation. (Det sägs ju också i filmen.) I skarpt läge är situationen tuff nog ändå.
Anestesiologens yrke liknas inte sällan vid pilotens, såtillvida att start och landning (sövning och väckning) kan vara särskilt krävande procedurer. Utan all jämförelse i övrigt läggs en hel del energi ner på "Plan B-tänkande", dvs hur vi skall agera, om något skorpar till sig på mer eller mindre oväntat sätt. Vi har även simulatorövningar på mycket realistiska dockor (med puls, blodtryck, pupillreflexer och en massa annat), där teamet utsätts för olika akuta komplikationer och på det sättet tränas i att dels hålla huvudet kallt i kniviga lägen och dels agera adekvat.
Själv är jag så gammal, att jag bara varit med om någon enstaka sådan övning, men unga kollegor tränas oftare, och omdömena om sådana pass brukar vara mycket goda.
Senast igår ansvarade jag för att söva en äldre patient under lite speciella förhållanden. Jag gick igenom med sköterskorna, hur vi skulle lägga upp det hela, varpå en av dem frågade mig, om jag hade någon plan B. Det hade jag, men den behövde inte sättas i verket, utan allt flöt, som det skulle.