Minnet från slutet av 80-talet och början på 90-talet när fullt fokus inom hojindustrin låg på dessa s.k. "superbikes", och deras bataljer på motorbanorna finns kvar om än något grumligt.
Jag lämnade "isoleringen" i dag, och gav mig i väg för att uträtta nödvändiga ärenden.
Hamnade slutligen på Pressbyrån, och frågade om det fanns några nya nummer av hojtidningar?
Classic Bike #2 var den senaste. Nu brukar jag inte läsa Classic Bike, men nöden har ingen lag.
En artikel handlar om Yamaha YZF 750 SP - en s.k. "superbike" från 1993 med en tvivelaktig framgång på motorbanorna för visso.
749 cc, 125 hk vid 12000 rpm, och 79,8 Nm vid 9500 rpm. Torrvikt 193 kg.
Då slog det mig. Vad fjuttigt. Hur kunde man ha uppfattat denna hoj som ett vrålåk enbart dödsföraktade galningar med extrema tankar kunde tygla?
I dag tyglas betydligt värre motorstinna hojar av personer som tillhör den äldre skaran av hojåkare vars enda extrema fundering möjligen är om toabesöket ska ske vid nästa stopp, eller om det vilt och galet ska chansas med att hoppa över besöket?
En snäll och ofarlig GS i dag borde ju anses som ett riktigt monster i förhållande till vad vi ansåg under 80/90-talet?
Dessutom inser jag vad gruppen av BMW-medlemmar som kör äldre hojmodeller, och anser att dessa är fullt tillräckliga även i dag har missat. Vad som tidigare ansågs extremt är i dag normalt.
Vad är era tankar och funderingar?