När motorn varvar upp ordentligt, påminner det mig åter om det kåseri av Bosse Rindar, som jag skriver om ovan; "Nittiåttan". Han konstaterade under färden, att den gamla tvåtaktaren som regel inte orkade komma upp i det varvtal, där motorn gick optimalt, utan det blev en hackig färd - med flera mekstopp. "Stundtals verkade motorn tända överallt, utom i cylindern. Jag trodde, att förgasaren skulle flyga av."
Efter att han passerat Mälarens västra ända och börjat återfärden mot Stockholm, kom han till en utförslöpa, som tillät motorn att komma upp i rätt arbetsvarv, varpå det gick undan rätt skapligt en liten stund - i kanske hela 65 knyck. Men säg den glädje, som varar beständigt. Motorn dog, när hans långa skinnrock trasslat in sig i kedjan.
Det får mig också att minnas bröllopsresan till Kos 1980. Ön var då inte alls lika sönderturistifierad, som den sedermera blivit, och åtskilliga delar av den var rent idylliska. En dag hyrde hustrun och jag en liten Suzuki 50-kubikare och kuskade runt ön. Hjälmar? Fanns inte, och inga andra skydd heller - men vi höll tämligen modest fart. När jag släppt av henne vid hotellet vid slutet av dagen, tog jag en egen sväng på en rak och glest trafikerad vägsnutt. Hej, vad det gick, när motorn kom upp i rätt arbetsvarv! Men Gud var god även denna dag, så jag klarade mig helskinnad - med ett undantag.
På den tiden hade jag längre hår än nu. Under körningen denna dag hade håret förstås blåst bakåt hela dagen - och blottat en panna, som definitivt inte var förberedd för Medelhavets sommarsol! Det blev en andra gradens brännskada med stora blåsor och snarast lila hudfärg - så resten av vistelsen där bar jag bredbrättad hatt.