En miniresa

[bogerup]

Dagen innan.
Nu börjar ett äventyr i miniformat. Jag skall köra till Norge på min BMW. Det blir en ny upplevelse.
Jag startar från Ljungkile med första stopp i Uddevalla för inköp av en bra karta över Sör-landet. Det
finns en mc karta utgiven av Cappellen. Hoppas att finna den i någon välsorterad bokahndel.
Jag reserverade ett ex i Akademibokhandeln i Nordstan i Göteborg. Jag frågade inte och dom upplyste
inte heller att dom stängde kl 14 på midsommarafton. Jag var där kl 15!
Första dagen.
Nu är jag äntligen på väg. Jag och mina två reskamrater, Tysken och Snäckan. Snäckan kallar jag gps
tjejen. Tysken är förstås min BMW K1200 GT. Första uppgiften för dagen är att köpa en karta, jag
körde till två nya köpcentra, Torp utanför Uddevalla och Svinesund. Stora fina, glittrande områden,
massor av folk. Dock finns inte något så trivialt som en karta att köpa. Allt annat helt värdelöst finns
det. Folk tittar så konstigt när man går fullt påklädd i Mc mundering inne i dessa Mammons palats.
Jag köpte en helt enkel bilkarta på Shell. Ni vet en sån där karta som när man vecklat ut den en gång så
går det aldrig att veckla tillbaka den i samma lilla fina format. Inte riktigt vad jag ville ha men den får
duga. Snäckan har varit rätt lugn, försökt dirigera tillbaka mig på spåret när jag tappar riktningen.
Tysken har också varit mjuk och fin hela dagen. Morrade bara till några gånger när vägen låg rak och
fin. Efter kartinköpet bär det iväg till Moss och färjan till Horten. Mycket lite bilar, det tog nog bara 5
minuter innan jag fick betala 50 NOK. Jag var först i mc kön sedan kom det ett gäng till. Trevligt med
sällskap tyckte jag. Det var ett gäng som körde H-D, fransar, läder och klubbvästar. Som vanligt så
bevärdigade dom inte Tysken eller Snäckan med en blick. Det är bara jag som vet vad dom går miste
om. Uppe på däck så packade jag upp min medhavda termos med varmt vatten och pulver kaffe. Gissa
om dom suktade och genast ville vara kompis. Tyvärr sade jag, Tysken och Snäckan är sårade så det
blir inget kafferep.
Efter ca en halvtimma så landade vi i Horten, det var en behaglig resa. Sjön låg nästan spegelblank.
Tysken, Snäckan och jag drog iväg först. Målet var att köra söderut, mot Sandefjord. Snäckan var nog
sur fortfarande för hon ville leda ut mig och Tysken på E 18. Hon har inte riktigt fattat att väger som
heter något som börjar på stort E är riktigt kass. Efter bara några mil så blir det tvärnit på vägen, det
rör sig i snigelfart. Som tur är så har vi kartan, vi svänger vänster i Verningen och letar oss ut mot
kusten. Vilken härlig väg. Tysken morrar till då och då, solen värmer skönt, 20 grader varmt. Väl
framme i Larvik så svänger vi norrut på väg 40. I Kvelde blir det kaffe och fruktstund. Tysken poserade
i solen. I Steinsholt svänger vi västerut, solen försvinner bakom svarta moln när vägen lutar brant
uppåt . I Siljan öppnar sig himlen i ett riktigt kraftigt regn. Jag svänger in på en mack och i skydd för
regnet så drar jag på mig regnkläderna. Det är en riktigt vacker dalgång som vägen går i. De svarta
molnen hänger kvar precis som om dom fastnat i bergstopparna. Det är vackert fast det öser ner.
Snäckan är ju helt oskyddad och jag tror att hon blir riktigt sur. I Skien lurar hon in mig på en väg som
slutar i en återvändsgränd. När jag skall vända Tysken så händer det som inte får hända. Marken är
full av slipprigt grus, Tysken väger över på vänster sida, jag skall parera men foten bara glider. Brak.
Där ligger Tysken på sin vänstra sida och kvider. Lacken är skadad. Där står jag och bara kan se på.
Hjälm, regnhandskar, solglasögon, regnkläder. Regnet bara öser ner. Jag ser mig om, kan någon hjälpa
mig och resa Tysken?
Jag står alldeles ensam på en övergiven väg. Jag hade tur som inte fastnade med benet under Tysken i
fallet. Vad gör vi nu då. Jag vet att han är tung, riktigt tung. I hans ID papper står 236 kg, torrvikt. Nu
väger han säkert 260 kg. Jag testar att lyfta. Går inget vidare. Fötterna glider isär. Jag vågar inte lyfta
för jag vet att det är stor risk att jag bara kommer halvvägs och samtidigt pajar ryggen. Lugn o fin. Jag
tar av mig hjälmen, solglasögonen och handskarna. Funderar en stund, kan jag klara detta med list och
inte med råstyrka.
Förgäves. Jag inser att det finns två alternativ, ringa 112 och skämmas eller prova råstyrka.
Jag tänker på hur Tysken brukar morra när han skjuter fart och kraften som han ger ifrån sig.
Jag kan också. 260 kg på sidan är ju bara 130 kg. Jag morrar som fan, och banne mig, jag lyckades.
Lite känner jag i ryggen men vadå. Jag fick ju upp 130 kg. Det trodde jag aldrig.
Som tur är så är det bara skrapskador i plastkåporna, inget spräckt. I kväll så får jag nog sköta om
Snäckan så att humöret blir bättre.
Efter en stund så åker vi vidare mot Hotellet i Porsgrunn. Regnkläderna håller måttet, tack
Handelsboden för dom. Efter en värmande dusch så åker vi mot Langesund och en Pizza.
Det var allt för idag, vi hörs i morgon. Hoppas på en lite mindre ansträngande dag.
Andra dagen.
Jag har satt telefonen på väckning klockan 8. Klockan 7 väcks jag av att brandlarmet går igång. Inne i
rummet sitter det en röd ringklocka ovanför ytterdörren, jag rusar upp yrvaken, undrar vad det är som
ringer. Hela rummet verkar skaka i takt med ringklockan. Efter en evighet som troligen inte är längre
än 10 sekunder tystnar klockan. Jag går och lägger mig igen för jag tror att det var en test. Efter en
stund så går jag upp och drar undan gardinerna. Det ser ut som om väderprognosen från DNMI håller,
klart väder idag.
Efter frukost med medhavd lunsjpakke så går jag ut och täcker av Tysken. Han har vilat under sitt
plasttäcke undan nattens nederbörd. Snäckan har idag en norsk jentes röst, jag tänkte att hon kanske
känner sig mer hemma då. Idag kör vi västerut längs Telemark kanalen. Först till Porsgrunn för att
hämta NOK sedan till Skien för att cruisa runt i sentrum. Måhända har Tysken ingen attityd för inte en
enda person stannar och vinkar. I Skien klockan 9 på moro syns inte en eneste person, nesten.
Snäckan är på strålande humör, hon visar vägen utan tvekan. Bara en gång så visar hon in oss på en
återvändsgränd, det har blivit en sykelveg alldeles nyss så det kan hon inte skyllas för. Jag är ju hennes
husbonde så en uppdatering av program och kartor måste jag kosta på henne, jag vet ju hur viktigt det
är att hålla en kvinna på gott humör genom att ge henne uppvaktning och presenter. Dagen är helt
perfekt, 20-22 grader varmt, perfekta vägar. Landskapet är helt överväldigande. Det blir så svårt att
veta när vi skall stanna för att ta kort, direkt efter ett stopp så finns det utrymme för ett till och ett till
och ett till. Så håller det på hela dagen. Efter många timmar är vi framme vid Kviteseid bygdetun. Det
är en slags hembygds park full av gamla hus. (Anton och Ida, jag stannar såklart) Kaffe och våffla 25
NOK, vem sade att Norge är dyrt. Efter en timme i strålande solsken så skall vi åka vidare, Tysken trivs
men Snäckan är död. Vad har hänt, har hon haft det tråkigt? Hur jag än försöker få henne att tända till
så vill hon inte vara med. Hon har ju bara tålamod för en halv dag! Det blir ett allvarligt samtal i kväll
på rummet.
Vi förlitar oss på bilkartan, Tysken och jag. Det är en väldigt liten nyasfalterad väg. Hurra för Norges
Vegvesen. På vänster hand finns Kvitteseid-vattnet med Brokefjell, 1074 meter över havet högt.
Imponerande landskap, Sagan om ringen: släng dig i väggen.
Dagens etapp blev 286 km. Med foto, kaffe, tanka, mer foto, äta stopp tog det 9 timmar.
Väl framme vid hotellet så kommer det en servicebil. Här kommer verktyg tänkte jag, nu Snäckan skall
jag värma upp dig, det svåra är att komma dig in på livet, på djupet så att säga för du har så små
skruvar. Torx heter dom. Servicekillen blev direkt engagerad. Etfer ett tag lyckades vi öppna så vi fann
hjärtat ( batteriet). Såg bra ut. Behöver hon en elchock tro, är hon deprimerad? Den norske gutten
hämtar batteriladdaren, vi testar en mini datakontakt och vips så lever hon igen. Bäst att hålla henne
vid liv och se om jag finner en program uppdatering på nätet.
Vi hörs i morgon
Den tredje dagen.
Snäckan är på fint humör, det verkar som om program uppdateringen fungerar som jag fann i går
kväll. Idag skall resan gå norrut till Rjukan. Tysken är också på gott humör. Han är stabil på alla sätt,
lätt att umgås med bara han får sträcka ut ibland. Han trivs bäst när han får gå på höga varv, över
3000 i minuten. De mindre norska vägarna är inte riktigt i hans smak så det gäller för mig att tänka på
att inte ha för hög växel. Från hotellet i Brevik till Skien går det sakta, ovanligt mycket trafik denna
morgon. Väg 352 övergår i 36 och vi kan öka hastigheten. Mil efter mil läggs bakom oss, vi närmar oss
Ulefoss där vägen följer Norsjö som är en del av Telemarkskanalen.. Än är landskapet grönt och man
kan skymta de höga bergen. Jag kommer att tänka på en barnbok om de blå bergen, jag läste den ofta.
Jag minns inte vilket slags djur det var men han var alltid så fascinerad av de blå bergen i horisonten.
En dag bestämde han sig för att resa dit. Han packade en ryggsäck och gav sig av. Det ena äventyret
efter det andra fick han vara med om på sin resa. Slutligen kom han fram till de blå bergen som nu inte
längre var blå. De såg ut precis som bergen därhemma. För mig är det likadant, det är inte målet som
är det viktiga, det är resan dit. I Akkerhaugen ser man massor av fruktodlingar under plasttak, det har
jag aldrig sett tidigare. Snäckan dirigerar mig till en liten väg öster om väg 360. Jordbruken ligger tätt i
sluttningen ner mot Heddals-vattnet. Är det sant att djuren har ett längre och ett kortare ben tro?
Längre upp är det fullt av granskog. Det måste vara svårt att avverka och frakta fram timret till farbar
väg. I Notodden är det dags för dagens första fika paus, solen värmer och jag måste ta av mig stövlar
och byxor, det smakar bra med mackor och kaffe så humöret är på topp. Snäckan är också på bra
humör, en go gla jente..
Vi har planerat att åka över Tuddal fram till Gaustatoppen (1883 möh) men vägen är stängd.
Reparationer pågår och den är bara öppen tidvis varje dag och det passar inte just nu. Det var synd för
det skall vara en vacker väg. Vi måste åka tillbaka och ta väg 361 istället. Den följer Tinnsjö på vänstra
sidan.
Här kommer dagens första misstag, vi kommer snart till en 2 km lång tunnel och jag har solglasögon
på mig. Det blir kolmörkt och jag ser ingenting. Jag drar ner dem på näsan och tittar över men närsynt
som jag är så är sikten inte det bästa, det är dock ingen fara men nu inser jag värdet med inbyggda
solglas i hjälmen som man lätt skjuter uppåt innan man kommer i i tunneln. Det är en väldigt vacker
väg som slingrar sig på bergets kant, som alltid väldigt lite trafik, jag tror inte jag ser mer är hundra
bilar på hela dagen utom i tätorten i morse. Det går snabbare än beräknat så vi är framme i Rjukan
redan klockan 2. Jag fikar på resten av matsäcken och kaffet i skuggan mitt i byn. På en bänk bredvid
sitter några skåningar från Höör, på bussresa förstår jag. Rjukan ligger i en lång dalgång som börjar i
Mael och slutar i Skinnarbu. Jag bestämmer mig för att köra en sväng mot Skinnarbu uppe på
fjällvidden. Redan efter några mil ser vi de snöklädda fjällen ganska nära oss. Nackdelen med att vara
på högplatån är att det inte finns några vägar som man kan följa för att slippa vända och köra tillbaka,
fördelen kan ju i stället vara att nu ser man vägen och landskapet från andra hållet. Jag kommer att
ligga över på Park Hotell i Rjukan i två nätter. I morgon blir det besök på industri museet och en
vandring på Hardangervidda. Jag kommer att låta Tysken och Snäckan vila i morgon.
Den fjärde dagen.
Min ambition att låta Tysken och Snäckan vila idag sprack redan på morgonen. Jag hade parkerad
honom på en parkering bakom Polishuset och täckt honom med hans överdrag. Före frukost gick jag
ut på gatan utanför hotellet och kände på vädret, redan 18 garder kl halv nio. Väl framme vid Tysken så
ser jag på långt håll att han verkligen inte ville stå här i solen hela dagen, han riktigt utstrålade kraft.
Jag tog av överdraget och skivbromslåset, han kikade på mig med sina strålkastare. Okej då, vi kör väl
en sväng men glöm inte att jag skall på museum och gå en tur på Hardangervidda också.
Vi frukosten gör jag min lunsjpakke och ber om en termos med varmt vatten, jag tittar på kartan
samtidigt som jag äter. Öster om Rjukan går väg 364 och först tänker jag köra runt Tinnsjö men jag
tänker att det kommer att bil varmt idag så jag längtar upp på fjället. Vid Austbygda kan man ta en
liten väg som enligt min billiga bilkarta följer Tessungdalen norrut och det verkar som om jag kan
komma fram till väg 40 vid Imingen. Jag bestämmer mig för att prata med Snäckan och se om hon
tillsammans med Garmin kan vägleda oss upp på fjället.
Jag skall inte skylla på Snäckan, det var Garmin som inte hittade någon väg alls. Jag bestämde att vi
tillsammans skall försöka finna lite snö.
Vi ger oss iväg, idag trilskas Tysken lite. Bensinmätaren står på full men det borde den inte göra. Jag
tankade i Notodden i går och körde säkert minst 10 – 15 mil efter det. Det är väl säkrast att tanka fullt
för att vara på säkra sidan.
Ute på vägen känns det att Tysken vill dra iväg och jag låter honom göra det för jag vet att om vi
kommer upp på fjället så blir det sakta mak. Vägen ligger perfekt framför oss, Snäckan visar vägen och
trivs.
Vid Austbygda svänger vi vänster och följer väg 755 uppåt och mer uppåt. Efter en halvtimma är vi
över trädgränsen för första gången och snart ser vi snö på båda sidor av vägen. Jag kan inte låta bli att
stanna och känna på snön och kasta en snöboll. Vägen är helt fantastisk, underbar asfalt, helt slät och
fin. Dagens resa har börjat fint och jag tackar Tysken för hans enträgna försök att få mig att köra en
sväng. På nerfärden från fjället så blir det många serpentinsvängar. Framme vid Imingen svänger jag
vänster på väg 40. Vid Rödberg kraftstation fikar jag. Klockan har redan blivit ett. Jag förstår att
bilkartan har lurat mig på dagens distans, jag har bara kört en femtedel av sträckan och förbrukat 2,5
timmar. Om jag skall hinna med museet så bör vi nog finna en väg tillbaka som är kortare. På min
bilkarta ser jag en väg tillbaka till Austbygda från Veggli. Det är en liten väg, ungefär som den vägen
som vi körde över fjället. Sagt och gjort, vi drar dit.
Kraftverksdammen i Rödberg är stor, vid kanten av dammen där jag sitter ser jag en virvel i vattnet.
Det är ett intag till generatorerna som jag ser.
Framme i Veggli tar vi till höger, vägen lutar brant uppför, samma fina väg som tidigare på fjället. Efter
någon mil så övergår asfalten i grusväg, lika bred och gruset är sammanpackat som asfalt. Dessa
fantastiska Norrmän. Snart så kommer jag fram till en vägbom, det kostar 50 NOK att ta sig in på
Veggli fjällområde. Jag tar fram kreditkortet och prövar att betala. Det går inte. Bakom mig har en
lastbil parkerat. Jag provar kortet säkert 10 ggr utan att det går. Fram med cash! 2st 20 kr och 1st 10
kr. Nu så åker bommen upp.
Grusvägen är bred och fin. Helt enkelt att köra i 80 km/tim. Efter hand så blir vägen smalare och
smalare, gruset är inte alls packat längre. Tysken trivs inte längre, han är byggd för tyska motorvägar
med ingen hastighetsbegränsning och här kan vi inte köra fortare än 30 km/tim. Snäckan visar ingen
väg längre och jag börjar se mig om efter en vändplats. Vis av olyckan när Tysken låg på sidan så vill
jag ha en bra plats att vända på. Det kommer ingen bra plats och vägen blir allt mindre, nu bara två
hjulspår, förvisso med packat grus men ändå! LÖSGRUS skulle jag kalla det i Sverige.
Kartan visar fortfarande körbar väg och vi stretar på. Plötsligt är vi uppe på toppen av fjället 1220 m ö
h. Vägen börjar luta nedför och underlaget blir bättre och bättre. Hytter syns nu på båda sidor av
vägen och jag förstår att vi kommer att komma fram välbehållna.
Efter ytterligare 1 timma i sadeln så uppenbarar sig den mest fantastiska vyn jag någonsin sett.
Solen står högt i sydväst, långt därnere ser jag Tinnsjö och långt fram ser jag Gaustatoppen med sina
strimlade snöklädda sidor och platt topp. Helt fantastiskt. Detta är belöningen för dagens etapp.
Snart är jag framme i Austbygda igen och vägen ligger fin tillbaka till Rjukan.
Nu är temperaturen 26 grader i Rjukan och det är dags för Industri museet om tungvattnet.
Norge 2009 21 juni 2009 - 28 juni 2009 9(12)
När jag var liten så läste jag en bok om tungvatten produktionen i Rjukan och sprängningen av
anläggningen under andra världskriget. Den boken fastnade i mitt minne och jag har alltid velat veta
mer om vad som verkligen hände.
Det blir ett intressant besök, väl värt att rekommendera om du kommer till Rjukan någon gång. Jag
har inte hunnit med att åka kabinbanan till Hardangervidda idag, det får bli någon annan gång.
Jag har ju inte berätta något on de kulinariska utsvävningarna ännu. Jag har inte ätit Norges
nationalrätt, fryst panpizza men väl wienerschnitzel. Norge måste vara det enda land i världen som
serverar denna rätt med kokt potatis, gröna ärtor och stekflott till. En skål med remouladsås som
tillbehör kom också efter en stund.
I morgon bär det av till Lysebotn utanför Stavanger. Mer om det då.
Den femte dagen.I dag har jag lovat Tysken och Snäckan en båt tur på Lysefjorden. Hon berättar att det är 238 km och
att det skall ta 3 tim, 28 min 30 sek att köra dit, men jag litar inte på henne så det är bäst att vi lägger
till minst en timma till. Vi kommer iväg från Rjukan vid 8.30. Vi har som vanligt packat en
Lunsjpakke. Det här hotellet tar 1:a pris i dålig frukost och dyr lunsjpakke. Dom vill ha 80 NOK för
torrt bröd, smaklös ost, pressad fyrkantsskinka och hårdkokta ägg, kommentarer överflödiga. När jag
skriver detta sitter jag på hotellet i Stavanger 12 timmar senare och äter en ”lyxhamburgare” för 185
NOK!
Nu har jag gnällt färdigt!
På morgonen lärde hotellreceptionisten mig att i Rjukan går solen ner 12 september och upp igen 10
mars. Dalgången ligger i öst/västlig riktning med bergen ca 1000 meter upp. I mars så har dom en fest
för solens uppkomst. Rjukan är ju inte världens ände precis, bara ca 200 km väster om Oslo. Fast vid
närmare eftertanke så kanske det är platsen som gud glömde eller i varje fall solen.
Strax utanför Rjukan så stiger vägen brant uppför i serpentinväg. Längs vägen så klättrar det
skogshuggare och sågar ner träd så att dom inte står för nära vägen, troligen för att undvika
trädfällning över vägen på grund av snö, det är avstängt när jag kommer dit. Det tar ca 20 minuter
innan vägen öppnas igen och undertiden så tittar jag fascinerat på när gubbarna klättrar på
bergsryggen med motorsågen i ena handen. Ingen av dem är säkrad med någon säkerhetslina.
När vägen är rensad så drar vi iväg över fjället, vi åker på väg 37 Åmot, vi passerar sjöarna Mosvatn
och Totak på vår högra sida och ett fjällhotell med hytter. Vid Åmot dirigerar Snäckan oss mot väg 38
mot Dalen som mycket riktigt ligger i en dalgång. Vägen ner snirklar sig längs bergssidan ner i dalen.
Väl nere så skall vi åka uppför bergssidan igen, nu är det riktigt brant, Tysken klarar det galant, frustar
till på 1:an, 2:an, 3:an, 4:an. Dags att växla ner till 2:an och sedan upp till 4:an. Så håller det på ända
tills vi når väg 45 som vi skall svänga höger på. Det blir en vacker tur upp på nästa fjäll, Heiene 1520
möh. Vägen är bra, bred nog att köra om några husbilar. Vi följer väg 9 några mil till Rysstad där vi
skall svänga av mot Lysebotn. Vi kör på en smal väg, ca 4 meter bred med an massa
omkörningsplatser. Vi kör på Urvassheia. Det känns som att köra i ett månlandskap med snövallar på
båda sidorna av vägbanan. Det gäller att ta det lugnt för här strövar massor av får. Ibland står några
mitt på vägen, skyddande sina små kid som trycker sig mot vägräcket. Vi skall köra ca 70 km på den
smala vägen så jag är tacksam att vi tog lite extra tid idag. Vi skall nämligen åka med en färja från
Lysebotn till Lauvik och den går 15.30. Landskapet blir alldeles bulligt av granit, inlandsisen har
verkligen gjort sitt avtryck här, människor har rest små pyramider överallt vid sidorna av vägen, det
ser kul ut. Väg skylten säger att nu är det 8 km till Lysebotn, och jag ser campingplatsen 1000 meter
ner. Vi skall följa klippkanten ner längs en serpentinväg, 1000 meter blir 8 km väg längs klippväggen.
Den som gillar svängar får sitt lystmäte här. Väl nere vid hamnen är det några motorcyklar, bilar och
vi. Snäckan har guidat oss fint, Tysken har också varit hygglig trots att bensinmätaren fortsätter
krångla, ibland full tank sedan tom osv.
När jag sitter och fikar så ser jag en färja på väg in. Klockan är halv tre. Det är en annan färja än den
som jag beställt plats på och den skall gå klockan tre. Jag bestämmer mig att följa med.
Färjan som jag bokat plats på hade en tidtabell som sade att dem skulle anlöpa Lauvik 16,35, lite drygt
en timmas båttur och jag tänkte att det är väl detsamma, men ack vad jag bedrog mig. Tre timmar tog
det till Lauvik och jag bestämde mig för att köra av tidigare, jag hade köpt biljett till Stavanger så vi var
inklämda mellan relingen och bilar som skulle dit också så jag fick snällt gå upp på passagerardäck
igen. En timma till tog det till Stavanger och jag kände att det inte är läge för en kall öl på någon
brygga i kväll. Snäckan dirigerar oss fram till St. Svithun Hotell som är ett hotell i anslutning till
sjukhuset, det känns märkligt att boka in oss, receptionen ligger sida vid sida med sjukhus
informationen. Rummet är litet men fräscht och det passar bra för oss två, Snäckan och jag.
I morgon blir det en lång resa till Porsgrunn. 449 km längs sydkusten.
Den sjätte dagen.
Snäckan vaknar före mig idag, jag hör hur hon startar av sig själv. Det har inte hänt tidigare. Hon är
verkligen nyckfull. I vanliga fall så startar hon inte förrän det kommer ström från Tyskens batteri eller
när datorn skall ladda in en ny rutt.
I går kväll lät jag datorn skapa en egen rutt från Stavanger via Vigrestad till Porsgrunn. 449 km och 7
tim, 32 min, 54 sek körtid. Varför just Vigrestad undrar ni kanske? I byn finns en kille som är
fascinerad av 1950 talets Amerika, han har en bensinstation, bilar, jukeboxar etc i sitt eget lilla
Graceland. Jag läste om det i en MC tidning och eftersom vi är så nära så har vi bestämt att göra ett
stopp där.
Det är väldigt varmt på morgonen när vi kör iväg, Snäckan dirigerar oss vidare genom Stavanger och
Sandnes mot Graceland. Färden går längs kusten, det blåser kraftigt idag, säkert frisk vind. Det är lite
obehagligt att köra för vägarna kantas av häckar, hus, träd mm och varje gång vi kommer i lä eller
möter vinden igen så måste jag kompensera så färden blir vinglig och jag måste vara på helspänn hela
tiden. Väl framme i Graceland så hittar vi inte stället. Det blev lite av en besvikelse. Värmen är också
stark så jag bestämmer mig för att köra vidare, Snäckan leder oss ut på Nordsjövägen. Det är en led
som startar i Kristiansand och följer kusten på små vägar. Efter några mil så leder hon oss norrut och
sedan västerut. Efter en kvart så blir det skyltar mot Vigrestad igen och snart är vi på ruta ett igen.
Okey. Är hon sur för att vi inte finner Graceland. Vi gör ett nytt försök och hon finner den markerade
waypointen som inte alls är Graceland. Vi kör vidare, hon finner rutten och det bär iväg på
Nordsjövägen. Efter ett tag så tappar hon rutten och börjar ledda os hit och dit, ”rutten räknas om”. Då
vi efter en halvtimma återsåg Vigrestad fick jag nog av Snäckan. Den gamla hederliga kartan fick åter
komma i tjänst. Vi körde norrut och tog E 39 mot Kristiansand. I Flikka tog vi av mot väg 466 för att
sedan följa väg 42 österut.
Dagen blir lite av ett mandomsprov för mig som förare, tidigare har jag som förare stannat ofta för att
vila men idag vet jag att jag har 10 timmars resa och jag vill veta hur länge jag kan sitta i sadeln utan
att bli trött. Det går 2 timmar, 3 timmar och 4 timmar sedan börjar jag bli lite stel. Dags att stanna.
Strax utanför Håland finner jag en upphöjd rastplats. Efter en halvtimma så börjar det bli dags att resa
vidare. Jag behöver sträcka på benen, om någon såg mig så trodde dom säkert att det är en knäpp typ
som travar fram över rastplatsen med raska steg. Höger, vänster, höger, vänster.
Färden går vidare österut, fortfarande på väg 42. Efter några timmar så svänger vi av till väg 413, det
blir en av de roligaste sträckorna jag kört. 7 km riktig Mc väg. Väg 41 blir en kort mellan period innan
vi sedan följer väg 415, 414, 416 och 351 nästan förbi Kragerö ute vid kusten. Mellan Mörskaret och
Kjölebrönn tror jag det var så har man byggt upp en helt ny kustby, väldigt vackert beläget. Den skulle
jag vilja ha tid att titta närmare på men det får bli en annan gång. Vi ansluter sedan till E18 till Brevik
där vi skall stanna över natten. Resan tog i stort sett 10 timmar och det blev 543 km.
I Brevik som är ett gammalt fiske samhälle äter vi sedan Norges nationalrätt, Pizza.
Panpizza lyx modell blev det. Den var väldigt god, troligen var det ett faktum att jag kände mig ganska
mör efter 10 timmar i sadeln. Mandomsprovet är avklarat. Nu vet jag att vi orkar så länge tillsammans.
Det känns bra för då vet jag att vi orkar åka på någon riktig långresa nästa gång.
I kväll så orkar jag inte skriva något utan det får vänta lite.
Den sjunde dagen.
Idag bär det av mot gamla Svedala igen. Datorprogrammet till Snäckan har ritat en ny rutt tillbaka till
Ljungkile. Rutten går via Drammen i den 7 km långa tunneln under Oslofjorden. Det är en
betalunderfärd som likt alla andra betalvägar är avgiftsfri för Mc. I dag blir rekordvarmt lovar
prognosen. Vi drar iväg vid 9 på morgonen. Efter en stund så leder Snäckan oss fel igen, vi åker ut på
en större led och då fungerar det bra. Väl framme i Sandefjord så leder hon oss in på färjeterminalen,
dit skulle vi ju inte alls. Vad trött jag blir! Jag letar mig själv fram till Drammen och kör under fjorden.
Sedan bär det snabbt till Ljungkile. Vägen ligger rak och fin till Askim och sedan söderut till
gränsövergången.
Nu börjar det bli riktigt hett i luften, temperaturen visar 28 grader i luften. Bäst att inte stanna utan att
köra på så jag kommer till Ljungkile någon gång.
Sammanfattningsvis så har det varit en härlig vecka, mycket har hänt, Norge måste vara ett av Europas
vackraste länder i synnerhet på motorcykel. Nästa resa blir längre norrut, då vill jag resa två veckor för
detta var riktigt kul. Givetvis spelar vädret in, det var bara första dagen som det var växlande annars bara uppehåll.

[noh]

Härlig beskrivning av resande i Norges sydligare delar. Då jag själv varit på de flesta platser du beskriver, kunde jag bara nicka instämmande. Lysebotn har jag bara anlänt till med färja och lämnat via uppfart på den slingerväg du for nerför. Jag kan tänka mig att det var en prövning nerför.

Snäckan är i min GPS "Svenska Ingrid", men hennes attityd är densamma. Av någon outgrundlig anledning så har hon flera gånger gått i strejk just i denna del av Norge, senast det hände var i Kristiandsand, mitt i stan, och naturligtvis innan jag kommit fram till hotellet. Vad som åter fick henne att vilja jobba vet jag inte och kommer heller aldrig att få veta.
noh

[bogerup]

Hej, Tack för kommentaren. Nu i sommar skall jag göra nästa resa till Norge, denna gång längre norrut och längre i tid. 10 dagar räknar jag med. Angående Garmin så tvärdog den i somras och jag fick en ny i garanti utbyte. Hittills så fungerar den utmärkt.
Hälsning
Arne

[noh]

Norge är härligt. Själv har jag nära 20 långresor i Norge genom åren. Förra året for vi (gumman och jag, hon är passagerare) från Stockholm till Ålesund där vi bordade Hurtigruta. Vi körde av i Bodö och for ut på Lofoten, där Kaskelotsafari var höjdpunkten och kan rekommenderas starkt. Vi for sedan över till Kiruna via Riksgränsen och körde i princip 45:an ända ner till Mora.

En BMW-åkare från UK frågade mig, för något år sedan, om ruttförslag för resor inte allt för långt norr ut i Norge. Jag gjorde en slinga åt honom med de mesta av, enligt min uppfattning, de vackraste och bästa hojvägarna söder om Trondheim. Givetvis kan man inte få med allt i en enda vettigt sammanhängande slinga, men jag tycker nog att mycket konm med. Jag har den på MapSource i min dator. Kanske är du vittberest i Norge och har egna förslag, men vill du ha förslaget, så hör av dig.

Själva har vi preliminärt planerat att fara ner till Dolomiterna i sommar, gumman och jag. Jag fick flera riktigt matnyttiga råd från medlemmar som varit där, när jag i en tråd för någon vecka sedan bad om erfarenhetsåterkoppling.
noh

[bogerup]

Hej,
Jag tar gärna emot dina rutter. Om du vill skicka dom direkt så är min epost arne.karlsson@live.com
Annars kanske det går att ladda upp dom på BMW sidan. Jag har bott i många år i Skåne och har större erfarenhet av de trakterna och Danmark. Vi flyttade till Bohuslän förra året så nu är det närmare till Norge.
Det är fantastiskt med alla fina resor som du beskriver. Toppen.

Vi hörs.
Arne

[Kovlingen]

Härlig läsning ! Tackar så mycket . ( Vill ut å åka hoj Nuuuuuuuuu )
Håkan

[bogerup]

Hej, Tack för kommentaren, instämmer helt, synd att snön fortfarande ligger kvar. Men den som väntar.....

[noh]

Arne jag fixar rutten när jag kommer tillbaka till Sverige
noh