Slovenien och delar av Balkan
Postat: 2016-06-30/21:54
Förra veckan kom jag hem från en tvåveckorstur på kontinenten. En norsk kompis och jag åkte ner med färja och Autozug (ÖBB) till Wien, och tog oss genom Österrike, Slovenien, Kroatien och Bosnien. Vi hade också tänkt oss till Montenegro, men tiden rann i väg.
Vi hade med oss hängtält, men hoppfulla om vädret hade vi inget regnskydd till dem med oss, och tyvärr var det oftast för dåligt väder för att sova ute helt utan regnskydd, så det vart bara fyra eller fem sådana nätter. Men de nätterna var helt underbara; det är en nära på oslagbar känsla att köra motorcyklar in i skog och mark, parkera vid en sjö, laga middag på stormkök, och sedan somna i hängtälten till skvalpande vatten och fågelkvitter. Vi hade dessutom ett slags vattenpåsar med filter som vi fyllde på lite var stans från floder och till och med ett litet vattenfall.
Slovenien var det vackraste jag sett på jorden, med branta berg, en turkos flod i dalen och små byar med stenhus. Vi körde upp för ett berg i nationalparken Triglavski, tills vi inte kom längre för att hela körbanan var blockerad av en stor snödriva.
Kroatien var också vackert, i synnerhet längs kusten. I hela det landet var dock hastighetsgränserna orimligt låga, och vid ett tillfälle, på en helt rak landsväg utanför bebyggelse, var gränsen 60. Jag låg dock i över 100, utan att det kändes fort, när jag såg att det stod någon mitt i vägen, med en bil ställd vid sidan. Jag bromsade, och mycket riktigt var det polisen som mätte hastighet. Jag vinkades in, fick visa körkort och registreringsbevis, och så spelade de upp filmen på mig. ”Här är det 60, och du körde, som du ser, i 109 km/h”, sade polisen. ”Oops”, sade jag, och tänkte att nu blir det dryga böter och jag förbjuds att köra MC i Kroatien. Men han sade att boten låg på 1000 kuna (motsvarande 1200 kr), om jag inte kunde betala på plats – då låg den på 500 kuna (motsvarande 600 kr). Vilken lättnad! Jag hade dock ingen lokal valuta, enbart euro; då sade han, att jag skulle köra vidare två kilometer, till en restaurang där de kunde växla, och sedan komma tillbaka. Jag gjorde så, och när jag kom till restaurangen, och sade att jag hade hört att de kunde växla, var första frågan: ”How much was the ticket?” De var ganska vana vid att motorcyklistturister åkte fast i närheten och skickades dit för att växla euro till lokal valuta Schysst av polisen, som småpratade mycket med min vän medan jag var i väg och växlade; de frågade om priser på olika saker i Norge, och vad det boten hade varit i Norge (10-12 000). Vännen kunde också berätta, att hade jag kört ytterligare 2 kilometer i timmen för fort, hade jag fått fängelse.
I Bosnien hade vi en mindre trevlig vistelse; asfalten var torr, men på något sätt ändå hal. I kurvor hände det mig två gånger, och vännen en gång, att däcken tappade fästet. Den första gången kom jag till och med in i mötande fil, men som tur var kom det ingen mötande trafik just då. Detta gjorde att vi, efter att ha kommit till Mostar och ätit lunch, lämnade landet fortast möjligt. Det var också där vi märkte att tiden började bli knapp, så i stället för att köra mot Montenegro, körde vi mot norra och nordöstra Kroatien.
Sista riktiga kördagen, på väg från Kroatien till Österrike, hamnade vi i ett ordentligt hagel- och åskoväder, som fick till och med bilister att stanna under broar för att vänta ut stormen, medan vi körde på.
Vi hade med oss hängtält, men hoppfulla om vädret hade vi inget regnskydd till dem med oss, och tyvärr var det oftast för dåligt väder för att sova ute helt utan regnskydd, så det vart bara fyra eller fem sådana nätter. Men de nätterna var helt underbara; det är en nära på oslagbar känsla att köra motorcyklar in i skog och mark, parkera vid en sjö, laga middag på stormkök, och sedan somna i hängtälten till skvalpande vatten och fågelkvitter. Vi hade dessutom ett slags vattenpåsar med filter som vi fyllde på lite var stans från floder och till och med ett litet vattenfall.
Slovenien var det vackraste jag sett på jorden, med branta berg, en turkos flod i dalen och små byar med stenhus. Vi körde upp för ett berg i nationalparken Triglavski, tills vi inte kom längre för att hela körbanan var blockerad av en stor snödriva.
Kroatien var också vackert, i synnerhet längs kusten. I hela det landet var dock hastighetsgränserna orimligt låga, och vid ett tillfälle, på en helt rak landsväg utanför bebyggelse, var gränsen 60. Jag låg dock i över 100, utan att det kändes fort, när jag såg att det stod någon mitt i vägen, med en bil ställd vid sidan. Jag bromsade, och mycket riktigt var det polisen som mätte hastighet. Jag vinkades in, fick visa körkort och registreringsbevis, och så spelade de upp filmen på mig. ”Här är det 60, och du körde, som du ser, i 109 km/h”, sade polisen. ”Oops”, sade jag, och tänkte att nu blir det dryga böter och jag förbjuds att köra MC i Kroatien. Men han sade att boten låg på 1000 kuna (motsvarande 1200 kr), om jag inte kunde betala på plats – då låg den på 500 kuna (motsvarande 600 kr). Vilken lättnad! Jag hade dock ingen lokal valuta, enbart euro; då sade han, att jag skulle köra vidare två kilometer, till en restaurang där de kunde växla, och sedan komma tillbaka. Jag gjorde så, och när jag kom till restaurangen, och sade att jag hade hört att de kunde växla, var första frågan: ”How much was the ticket?” De var ganska vana vid att motorcyklistturister åkte fast i närheten och skickades dit för att växla euro till lokal valuta Schysst av polisen, som småpratade mycket med min vän medan jag var i väg och växlade; de frågade om priser på olika saker i Norge, och vad det boten hade varit i Norge (10-12 000). Vännen kunde också berätta, att hade jag kört ytterligare 2 kilometer i timmen för fort, hade jag fått fängelse.
I Bosnien hade vi en mindre trevlig vistelse; asfalten var torr, men på något sätt ändå hal. I kurvor hände det mig två gånger, och vännen en gång, att däcken tappade fästet. Den första gången kom jag till och med in i mötande fil, men som tur var kom det ingen mötande trafik just då. Detta gjorde att vi, efter att ha kommit till Mostar och ätit lunch, lämnade landet fortast möjligt. Det var också där vi märkte att tiden började bli knapp, så i stället för att köra mot Montenegro, körde vi mot norra och nordöstra Kroatien.
Sista riktiga kördagen, på väg från Kroatien till Österrike, hamnade vi i ett ordentligt hagel- och åskoväder, som fick till och med bilister att stanna under broar för att vänta ut stormen, medan vi körde på.