...och varför BMW är bättre än Ducati.
Det började någon gång förra sommaren när jag språkades vid med en ytligt bekant som för tillfället befann sig på samma arbetsplats som jag. Vi har ett gemensamt intresse i motorcyklar och snart kom vi in på att han och några till planerade en resa till IOM 2017. Jag skulle såklart hänga på!
Under året planerades det, ytterligare en förare tillkom, färjor och boende bokades. Vi var tydligen sent ute för vi fick nöja oss med färjor med avgång kl tre på natten, boende i svindyra tält, anlända efter superbike men åka hem innan senior-racet etc. etc. osv.
Nåväl, en regnig lördag var det dags. Jag hade jobbat dygn, slutat kl sju på morgonen och skulle bara slänga ett öga i bikuporna innan packning och avfärd. Till min fasa hittar jag fem drottningceller, ett tecken på att bina är på väg att svärma. I panik får jag gå igenom alla kupor efter fler celler innan jag rafsar ihop packningen och kastar mig på hojen.
Något sen sluter jag upp med de andra grabbarna och vi är till slut sex tappra pojkar som ska ge oss av. Lokalpressen är där och fotar. Det händer inte så mycket i Tidaholm...
Vi börjar med att tanka upp hojarna i Falköping. Det bildas en pöl under ena Ducatin, det är bensin. Den läcker ibland säger föraren. Vi tittar oförstående på honom. Ja, jag har bytt tank, det brukar sluta efter en stund...
Redan nu har jag en känsla av att något saknas. Har jag glömt något?
Vi tar oss till färjan i Göteborg och checkar in. De andra visar pass, jag visar körkort...
Så här långt trodde jag aldrig att vi skulle komma skojar jag, allt härifrån är bonus! Vi firar med en flaska whisky innan middagen. Vi beställer in mat och öl. Vi har roligt!
Kvinnan vid bordet intill skrattar så hon tjuter åt våra konversationer med servitriserna, hennes man blir irriterad. Ett annat bord ber om att få byta till en lugnare plats. Serveringspersonalen vägrar bjuda på kaffet men "glömmer" en kanna vid vårt bord. Vi ökar dricksen med motsvarande en kopp kaffe var.
Vi köper en flaska Ron Zacapa som vi smyger med till introtävlingen som redan är i full gång. Föraren av en tämligen ombyggd Triumph fattar inte att han ska hålla käften utan säger svaren rakt ut. När flaskan nästan är slut tar barpersonalen hand om den och säger att vi får ta med den när vi går därifrån. Vi är lika glada för det. Vi dansar istället.
På natten funderar jag på vad det är jag glömt egentligen. Jag har ju med reg-bevis, grönt kort, försäkringspapper, körkort...
Morgonen därpå rullar vi av färjan i Kiel, det är små tankar på ducati-hojarna så vi stannar och tankar redan efter tre mil. Det blir också första mekstoppet.
Det har visserligen slutat rinna bensin på ena Ducatin men nu har vänster bakblinkers lossat och sitter så dumt till att vi inte kan sätta fast den. Jag minns inte hur det löstes men det blev ok tillslut. Den andra ducatin har ljuddämparen lossnat på. Det fixas med najtråd och silvertejp. Den där lagningen borde jag ta kort på tänker jag, men bestämmer mig för att vänta tills nästa stopp. Då är det försent.
Första mekstoppet av flera...
Nästa stopp kommer ganska snart. Triumph-hojen saknas och vi står intill vägen länge och väntar. För länge för att det ska kännas bra. Vi stoppar en bil som berättar att det står en hoj med förare en bit bort, det har inte varit någon olycka iallafall. Skönt!
Jag slänger ett öga på ena Ducatin. Kanske har han stannat för att plocka upp din ljuddämpare undrar jag, den finns nämligen inte kvar...
Borta...
Tillslut kommer han, med ena handen på styret och den andra hållandes i gasvajern. Ett tämligen riskfyllt sätt att färdas på autobahn. De hela fixas med en ny nippel som är lite för stor och några buntband. Blev faktiskt riktigt bra.
Mekar med gasvajern intill autobahn.
Efter en lång dag kommer vi så fram till färjan i Hoek van Holland precis när incheckningen ska till att stänga. Ni är på fel sida hamnen säger den trevliga tjejen, jag kan ringa till dem men ni hinner aldrig ta er dit...
Vi får köpa nya biljetter. Det kostar nästan 10.000:- för oss alla. Mina vänner lämnar fram sina pass. Jag blir iskall... håller minen, provar med körkortet. Kanske, kanske kan det gå?
Fem hojar rullar på färjan, jag står kvar på land. Det är söndag kväll och på måndagen är det annandag pingst så Svenska ambassaden i Haag är stängd.
Så här nöjd är man när man glömt passet och missat färjan.
Jag övernattar i en sovsal tillsammans med några mycket suspekta ryssar, slår ihjäl en dag i Haag och kör runt med hojen i väntan på att ambassaden ska öppna. Väl där får jag ingen hjälp. Nya regler för att bekämpa terrorism innebär att provisoriska pass endast utfärdas för enkel resa hem till Sverige. Jag behöver inte pass för att köra hem till Sverige säger jag. Det är en chansning säger hon bakom glaset.
Så jag rullar helt enkelt hemåt igen och äventyret är slut för min del.
Kanalen utanför vandrarhemmet där jag övernattade i väntan på att ambassaden skulle öppna.
Solnedgång någonstans i Tyskland
På andra sidan Engelska kanalen kör de fem återstående hjältarna i regn och blåst de drygt 40 milen mellan Harwich och Liverpool. Av förståeliga skäl kan jag inte redogöra exakt vad som händer på ön men någonstans på vägen blåser cutsen av från en Ducati och tar med sig en betydande del av elsystemet. När de endast har tre km kvar till färjan går även kamremmen av på samma hoj med eventuellt motorras som följd. Bogsering till färjeterminalen således. Första dagen på Isle of Man regnar det och alla race är inställda. Som tur är blåser regnet bort och de får en fantastisk racedag vid Bray Hill. Mer har jag inte hört men förhoppningsvis har de en bra dag även idag när detta skrivs. Nu är det blott tre förare kvar som ska försöka ta sig hem till Sverige. Ducati-hojarna och deras ägare får ta flyget.
Min BMW då? Jodå, den levererade även denna gång. Ca 240 problemfria mil blev det för mig, men det hjälper ju inte om man är dum i huvudet.
Någon som är sugen på att åka dit nästa år?
//Linus