Sida 1 av 1

Sthlm–Oslo–Stavanger juni 2018

InläggPostat: 2018-07-01/23:32
av McQueen
”Det där däcket är ju helt slut.” Thomas pekar mot mitt framdäck och jag hör att han menar vad han säger. ”Och du har ju ingen luft i bakdäcket.” Jag tittar och ser att det ligger något i detta andra omdöme om mina däck. Vi har stannat vid en bensinmack längs vägen mot Oslo för att samla ihop oss lite efter en turbulent start på resan. Som representant för erfarenhet och kunnande på området motorcykelresor är det förstås en black om foten för min auktoritet att apparaten som mäter lufttrycket i däcket visar 0,6. Det brukar rekommenderas att man har minst 2,5.

Några veckor tidigare hade jag uppmanat Thomas och Magnus att noga kontrollera sina däck och bromsbelägg inför resan. I min ena packväska ligger nu en förpackning bromsbelägg som jag inte hann montera igår kväll. Det gör inte så mycket eftersom jag nästan aldrig använder bakbromsen, tänker jag. Och jag har ju faktiskt med mig verktyg så att jag kan montera de nya. När jag har fått färsk luft i mitt välanvända bakdäck och monitorn visar 2,6 känner jag mig kompetent igen.

Eftersom vi har arbetat på förmiddagen och kom iväg från Stockholm först vid tretiden har vi tänkt köra den snabbaste vägen till vår första övernattning i centrala Oslo. Dit är det femtio mil och utan missöden ska vi komma fram vid niotiden. E18 visar sig från sin allra bästa sida och den tristess som jag var beredd på infinner sig aldrig. Känslan av nyfiken förväntan på väg mot ett okänt resmål är verkligen effektiv för det goda humöret.

Vi bor på PS Hotel som delvis ägs av Olso kommun. Deras devis är ”the small hotel with the big heart” och personalen består till stor del av människor som arbetstränar efter ett längre uppehåll från arbetsmarknaden. När vi på morgonen sitter i foajén och fixar med våra Sena interkom-enheter får vi hjälp av Olle som arbetar på hotellet. Efter en mc-olycka skadade han ryggen allvarligt och vi lämnar Oslo med många av hans goda råd om hur den norska trafiken fungerar.

Den planerade rutten över Norge mot Stavanger vid Atlantkusten har vi planerat mycket noga och med hjälp av kartor på nätet med street view. Det är ett suveränt hjälpmedel för att slippa tråkiga vägar, genom att klicka på olika alternativa vägar och med egna ögon få en uppfattning om topografi, kvaliteten på beläggningen och hur mycket av miljön man ser från vägen. Det gjorde att vi vid Høydalsmo valde att svänga av från 134:an och köra söderut på väg 45 mot Kristiansand. På kartan ser den naturliga vägen annars ut att gå mer rakt västerut, men den såg ospännande ut i street view och gjorde att vi letade vidare och fann något mycket roligare.

Asfaltskvaliteten är ofta betydligt bättre i Norge än i Sverige. Jämn och finkornig. Själva vägarna delar många kvaliteter med de magnifika vägarna i centraleuropa, miljöer som ofta är betydligt mer kuperade än Sverige. Inte sällan följer de norska vägarna en harmonisk rytm – höger, vänster, höger, vänster – som naturliga förhållanden i en dalgång har skapat. Ofta längs en flod. Älv på svenska. I Norge: elv. När vi kommer ner till den lilla byn Dalen längs väg 45 har vi ägnat tjugo minuter åt körning som jag tidigare bara har upplevt i Alperna. Vid älven Otra slutar 45:an och övergår i väg 9 som vi kör rakt söderut mot Valle och sedan vid Nomeland höger in på väg 337. Vi upptäcker att den som ligger en eller ett par svängar före de andra med hjälp av Sena 20S-interkomsystemet kan ge de bakomvarande två klartecken av typen: ”Inga bilar efter den vita Forden” och ”Ingen kurva efter krönet”. Det ger onekligen körningen en ny och underhållande dimension.

Längs väg 337 går det rakt västerut och det känns ännu bättre. Mot Atlanten och med solen i ansiktet. Min Schuberth-hjälm med uppfällbart ”bogvisir” är idag oftast i uppfällt läge, med solskyddet nedfällt. Den värmebölja som har pågått sedan i slutet av maj gör att det är vansinnigt varmt bakom min hemmagjorda och jättehöga vindruta, som Magnus och Thomas skrattar åt. För tjugo år sedan hade även jag skrattat, men med åren har jag blivit allt mer pragmatisk. Det som gör att jag kan köra länge och trivas, oavsett väderlek och vägkvalitet, det vinner.

Den här delen av Norge, mellan Oslo och Atlantkusten, utgörs framför allt av regionen Telemark. När vi ser spetsiga och snötöckta fjälltoppar i horistonten är det svårt att tro att vi befinner oss söder om Stockholm. Landskapet har likheter med den svenska fjällvärlden, men vägen är inte rak och förstörd av tjälskador, utan jämn, svänger harmoniskt framåt och över mjuka kullar som sticker upp mellan glittrande vattenspeglar. Trafiken är mycket gles och det går ofta en kvart mellan varje möte.

Thon Hotel Maritim i Stavanger ligger på en lugn kullerstensgata som flankerar den tretusen år gamla dammen Breiavattnet. Det är till ljudet av dammens fontän som vi på morgonen gör oss och motorcyklarna redo att köra till Preikestolen.

Googla och du kommer säkert känna igen den sexhunudra meter höga klippans mycket speciella utseende. Lodrät störtar den ner i Lysefjordens klarblå vatten, ofta avbildad med en i yogaställning poserande människa nära kanten. Istället för att ta den sex mil långa vägen söderut, som omfattar en hel del motorvägskörning, tar vi färjan över Boknafjorden. Det besparar oss drygt två mil och vi ser fram emot att se omgivningarna från vattnet. Avgiften på hundra kronor betalar vi till rödbrusiga och skäggiga män med slitna konduktörväskor på höften. Men skenet bedrar, det går utmärkt att betala med det svenska bankkortet i en trådlös kortläsare som de snabbt trollar fram.

Preikestolen är betydligt mer svårtillgänglig än vad våra bekväma sinnelag hade önskat sig. Vid parkeringen läser vi på skyltar att det är en mil att gå och att höjdskillnaden inte är försumbar. Efter en del överläggande huruvida det är värt besväret enas vi om byta till tunna kläder som vi har med i dagspackningen och trots allt gå dit.

2015 snubblade en student från Australien över kanten vid ett liknande stup en dagstur norrut. När jag ser hur människor promenerar en dryg meter från kanten med små barn i handen vänder jag bort blicken. Det vrider sig i magen som när ryska tonåringar på Youtube filmar sig själva på balkar i toppen av femhundra meter höga radiomaster. Full gas på fyran genom svepande högerkurvor med knät mot asfalten går fint, men det här är bokstavligen att gå över gränsen. Jag håller mig på minst fyra–fem meters avstånd från kanten och tar hellre en liten omväg än att följa de aningslösa småbarnsföräldrarna in i döden.

På vägen tillbaks möter vi efter bara några hundra meter en japansk dam i 70-årsåldern som ser fullständigt slutkörd ut. ”One more hour!” säger Magnus när vi lämnar henne utrymme i en trång och brant passage. Vi skrattar åt det elaka skämtet och glädjer oss åt att vägen tillbaks mest är nedför.

Magnus och Thomas kör tillbaks till färjeläget i Tau och den svalkande duschen på hotellet i Stavanger. Jag vill köra mer och tar den härliga väg 13 längs Boknafjordens östra sida mot den trehundra meter långa bron över Lysefjordens trånga mynning. Det är en sinnlig upplevelse av hög kvalitet att susa fram i det ljumma solskenet med öppen hjälm och känna dofter som är lila och svala, rosa och varma.

De gröna kullarna och de vita enklaverna av vit villabebyggelse runt Boknafjorden påminner mig om San Fracisco Bay och den sagolika miljön omkring Golden Gate-bron. Att jag kör omkring knappt två dagsfärder från Stockholm är svårt att förstå.

Vi tyckte så mycket om vägen genom Telemark att vi väljer samma väg österut tillbaks mot Oslo. Vi gör en avstickare mot det lilla samhället Lysebotn och överraskas av en underbart kurvig väg genom ett månlandskap av travade stenpyramider, fem meter höga snöväggar invid vägen och stora får som bekymmerslöst ligger och sover på asfalten.

Längs väg 45 söder om Dalen kommer vi ikapp två svenska ekipage som fångar mitt intresse. Förarna bär trädgårdshanskar och deras packväskor hoppar upp och ner på ett sorgelöst vis. Plötsligt hör jag Magnus röst dåna i hjälmens högtalare: ”Vad gör du!” Jag tittar upp och hinner med en hårsmåns marginal korrigera min postion åt höger för att inte krocka med en ankommande Chevrolet. Våra nyinstallerade Sena-system kom sannerligen till nytta på ett helt oväntat och mycket värdefullt sätt.

Höll på att glömma! Du som körde BMW GS och saknar locket till din navigator efter resan till Norge: det ramlade av när du körde ut ur hotellets parkeringsgarage i Oslo. Jag hann tyvärr inte se ditt registreringsnummer, men lämnade locket till personalen i receptionen. Kanske möts vi någonstans i Norge framöver, med eller utan lock till navigatorn.

Jag har just upptäckt en skatt på min egen bakgård och kommer återvända så snart jag kan för att bärga mer guld.

Re: Sthlm–Oslo–Stavanger juni 2018

InläggPostat: 2018-07-02/01:47
av Måns Ulveståhl
Norge under tidig sommar innan turiststormen med sol och värme i dalarna, och snö på bergen är absolut fantastisk.
Ett måste för alla som kör hoj.

(Preikestolen och Trolltunga valde jag bort pga tvånget att fotvandra)

Re: Sthlm–Oslo–Stavanger juni 2018

InläggPostat: 2018-07-02/11:43
av Peter Nordlund
Vilken fantastiskt trevlig berättelse MCQueen, tack för att du delade med dig! :)

Re: Sthlm–Oslo–Stavanger juni 2018

InläggPostat: 2018-07-02/17:44
av McQueen
Peter Nordlund skrev:Vilken fantastiskt trevlig berättelse MCQueen, tack för att du delade med dig! :)
Tack Peter! Härligt med sådan feedback; det är just underhållande och meningsfull läsning jag strävar efter.

Re: Sthlm–Oslo–Stavanger juni 2018

InläggPostat: 2018-07-02/21:30
av toien
Håller med, en mycket trevlig reseberättelse, mera sånt [THUMBS UP SIGN]

Skickat från min Lenovo YT-X703L via Tapatalk

Re: Sthlm–Oslo–Stavanger juni 2018

InläggPostat: 2018-07-07/21:26
av McQueen
toien skrev:Håller med, en mycket trevlig reseberättelse, mera sånt [THUMBS UP SIGN]
Tack Toien! :-)

Re: Sthlm–Oslo–Stavanger juni 2018

InläggPostat: 2019-07-27/13:36
av jogge
Jätte roligt att få vara med på resan, tusen tack!