Förra året gjorde två kompisar och jag en mycket lyckad resa i södra Norge v. 36. Den gav mersmak, så vi beslutade om en repris i år - utökad med ytterligare en deltagare. Nedan följer några av höjdpunkterna - och en del annat.
Till Norge körde jag via min mor i Uddevalla, och körde sedan - tillsammans med en av färdkamraterna - till Dals Ed på mindre, trivsamma vägar mellan Hedekas och Färgelanda.
Dals Ed - Nössemark hade ingen av oss kört tidigare. Den har fått lovord här på Forum, så det var ett lätt val, och vi instämmer. Tre mil på fin, krokig och kuperad asfalt höll mungiporna uppe hela tiden.
De tre kilometrarna från Nössemark till gränsen erbjöd avsevärt sämre asfalt, men så fort vi kommit in i Norge, började fröjden igen och höll i sig på veg 21 och 124 - via Holmegil, Bergström, Rakkestad - och sedan veg 22. Oslo tangerades sålunda i nordost. Därefter veg 4 till Gjövik - mest rask transport på bra asfalt, stundtals med vackra vyer men inte särskilt inspirerande.
Vandrarhemmet i Gjövik håller hög klass. 1 660 NOK för en liten lägenhet med sex sovplatser - inklusive sänglinne och handdukar - gav gott om plats för fyra avdragna hojmunderingar, och på frukosten kunde ingen klaga. Kvällsmåltiden fick däremot intas nere i centrum, men dit är det inte långt.
Veg 33 till Fagernes är likaså mest rask transport - bitvis med vackra vyer. Färden startades i avtagande regn, men när vi kommit fram till Fagernes, gjorde orten skäl för namnet. Kaffe med finfin äppelkaka och vaniljsås intogs sålunda på en solig uteservering, som tillhörde en kinakrog(!), snett emot Scandic. Den restaurangägaren föreföll kunna fixa allt. Å andra sidan var vi hans enda gäster just då, så han hade ju tid.
E 16 väster om Fagernes är en fröjd att köra - särskilt i så vackert väder, som vi hade - där den ringlar fram i dalen och så småningom stiger ända upp till Tyinkrysset - väl över 1 000 m ö h. Där tog vi höger mot Övre Årdal - veg 53 - och hamnade än en gång vid havsnivå. Efter lunch vidare mot Turtagrö, vilket innebar stigning till 1 300 m ö h - början i hårnålsserpentiner på bucklig asfalt men därefter allt bättre underlag och svepande kurvor, där det inte var rakt. Underbara, vida vyer uppe på hög, karg nivå.
Vidare via Skjolden och den lilla vägen på Lustrafjordens sydsida, ut till Urnes, där det blev (Norges minsta?) färja till mycket vackra Solvorn, som blev resans höjdare boende- och matmässigt. (Mer om det separat under Recensioner.)
Att köra västerut längs Sognefjordens nordsida i vackert väder är underbart. Det blev inte sämre av, att vädret var fortsatt vackert längs veg 13 - Gaularfjellvegen - som jag tidigare kört två gånger åt andra hållet, ena gången i halvdåligt och andra gången i heldåligt väder. Båda gångerna dessutom på bucklig asfalt.
Denna gång sken solen, och asfalten föreföll nylagd, så färden blev en njutning.
Därefter sämre väder. Veg 5, 615, E 39 och veg 15 ut till Målöy, där det blåste ordentligt vid färden över bron. Thon Hotell, centralt beläget, visade sig ha bra dubbelrum till acceptabelt pris - vilket blev direkt förmånligt, när vi insåg, att en kvällsmåltid i form av matig soppa med bröd och hur mycket pålägg som helst ingick!
Följande dag inleddes med en liten rundtur till öns norra del och ut till Kråkenes fyr - nästan så långt västerut man kan komma på asfalt i Norge. ("Vestkapp", där vi inte var, verkar vara någon sorts turistfälla(?). Det ligger definitivt inte så långt västerut man kan köra!) Molnigt men uppehåll - mycket vackert och fin väg. Nära fyren finns en liten, välansad griftegård med klockstapel. Det vanligaste namnet på stenarna är Kråkenes - och jag kan tänka mig många sämre platser för den sista vilan.
På fortsatt krokiga veg 618, 620 och 61. Även här ont om fikaställen, men vid tankning i Åheim visade sig den intilliggande Joker-butiken bjuda på kaffe. Med fyra croissanter á totalt 20 NOK blev detta resans med bred marginal billigaste fikastopp!
Till Ålesund för lunch. Orten har rykte om sig att vara vacker, men då skall man nog ha mer tid, än vi hade satt av. För oss innebar det en lång resa i tät trafik ut till Ålesund - och en ännu tradigare återfärd, för då hade vi hamnat i den begynnande eftermiddagsrusningen. Men en udda grej var, att mathaket, där vi ville äta lunch, bara accepterade norska kreditkort! Ingen av oss hade något sådant, och ingen hade norsk valuta - men killen bakom disken accepterade SEK. Han insåg väl, att annars hade han förlorat fyra kunder under en tid med låg belastning. Hur som helst blev vi utmärkt mätta på var sin falafelrulle till totalpriset 270:-, vilket var vad vi med samlade krafter kunde skrapa fram i svensk valuta.
Fortsatt njutning på veg 661 till Molde, där Scandic erbjöd stora dubbelrum till facilt pris - perfekt för hojåkare.
Kvällsmåltiden intogs i hamnen, på restaurangen Köl, där vi för första gången i våra liv avnjöt skate = rocka. Mycket gott, i klass med vällagad marulk, vilket är det högsta betyg jag hittills kunnat ge en fiskrätt.
Följande morgon var vacker och avsatt för Atlanterhavsvegen, som en av oss inte upplevt tidigare. Den är ju inte märkvärdig rent körmässigt, men en strålande vacker förmiddag är upplevelsen av omgivningarna - havet och fjällen - makalös.
Prognosen var god för hela dagen, så vi närde förhoppningar om att även kunna ta Aursjövegen i vackert väder - men därav blev intet. Det var murrigt i Sunndalsöra, och när vi passerat betalbommen, började det blåsa allt mer. Den högst belägna milen blev direkt obehaglig - med kyla, regn och hård sidvind. Råkade man ha hjulen på lösgrus, när det kom en kastby, flyttade sig hela hojen i sidled, och det kändes, som att vi några gånger var nära att blåsa av vägen! Aursjöhytta var stängd, så deras legendariska våfflor förblir tills vidare legender för oss.
Lyckligtvis kom vi ner i någorlunda lä, när nerfärden började, men de vidunderliga vyerna var inte särskilt framträdande denna dag.
Väl nere på asfalt igen var det lugnt, och vägen är en höjdare, där den löper längs Lillevatnet och Eikedalsvatnet. Tyvärr fanns inga matställen, men kaffe, ett äpple, en banan och var sin medhavd liten bulle fick mätta lite tills vidare, när vi passerade en öppen butik längs veg 660.
Fortsatt fin färd på samma väg längs kusten ända till Åndalsnes, där Grand Hotell Bellevue erbjöd ett - litet - trippelrum plus ett enkelrum. Vi rekommenderades att boka bord i á la carte-matsalen, vilket visade sig vara ett bomskott. En av oss tog lax, som var OK, men den torsk som vi andra tre fick, var torr och lite trådig, även om den smakade anständigt.
När kompisen påtalade detta, såg kyparen ut, som om han fått ett slag i ansiktet och fällde ingen kommentar alls. Inte proffsigt!
Inte blev det bättre av, att man inte ens kunde prestera en kopp espresso! Och det handlade inte om, att maskinen var trasig! Hur svårt kan det vara för ett hotell med sådant namn att skaffa en espressomaskin? Hustrun och jag har ju en sådan i köket hemma!
Nästa dag började murrigt. En av oss hade inte sett Trollveggen tidigare, så vi gjorde avstickaren dit. Föga visste vi då, att fjället Veslemannen, bara några kilometer österut, skulle rasa samma kväll. Raset var förutspått sedan flera år och blev en lättnad för kommunen, som äntligen kan andas ut.
Trollstigvegen hade alla kört förr, och denna dag var den inte särskilt inbjudande - grått och regnigt, så det blev inga stopp. Stopp blev det däremot vid Jordbaerstova kl. 10. De skulle egentligen inte öppna förrän 11, men när fyra sugna hojåkare kom, och värdfolket ändå var på plats, bjöds vi genast in. De blev en smula häpna, när jag berättade, att vi alla i olika konstellationer varit där minst tre gånger tidigare - och jordbaerkaken höll stilen.
Tyvärr höll vädret stilen med råge. Regnet tilltog under färden mot Örnesvingen. När vi passerade, stod där bara två bilar, och så värst många fler personer stod inte ute i rusket. Geiranger passerades utan stopp. När vi kommit upp ovan trädgränsen, tillkom dimma, och bottennoteringen var +2 grader! Då räckte inte ens handtagsvärmen på fullt pådrag. Djupvasshytta, 1 062 m ö h, hade öppna dörrar men stängd servering. I dimman såg vi en turistbuss köra upp till Dalsnibba. Därifrån bör utsikten ha varit noll, men de hade kanske lunch bokad?
Grotli hade däremot öppet och serverade buffé, som satt som en keps. Kocken kom dessutom från Herrestad, utanför min barndomsstad Uddevalla.
Under måltiden ventilerades idén, att vi skulle stanna där för dagen, men då regnet såg ut at avta, och det var tre timmars körtid till Fagernes, valdes det alternativet. Den mångmilalånga utförslöpan till Lom blev snabbt allt torrare, varpå vi girade söderut på veg 51, Valdresflyet, som kan vara Norges högst belägna asfaltväg, 1 839 m ö h. Under den långa uppförslöpan till trädgränsen kom varningsblinkers ofta till användning p g a kor eller får på vägen, men några problem uppstod aldrig.
Ovanför trädgränsen var det inte heller många grader över nollan och mulet, men luften var klar, och utsikten in mot Jotunheimen - med snö på topparna - tog andan ur oss!
Efter ännu en flera mil lång utförslöpa stannade vi vid Scandic i Fagernes. Bastun var varm, vilket två av oss omgående utnyttjade. Matsalen erbjöd såväl fin miljö - med utsikt mot vattendraget - som god mat.
Nästa dag innebar veg 33 igen - åt andra hållet. Efter Gjövik blev vägen trivsammare, där den gick i mjuka bukter ovanför Mjösa.
Hoff Gjestgiveri i Lena erbjöd kaffe med äppelkaka, till vilken serverades vaniljsås och vispgrädde! Man kan ha det sämre.
Via Kongsvinger till Skotterud, där en familjepizza blev lagom att dela på fyra.
Så på trivsamma vägar genom Värmland ner till den familjegård, som en av oss har. Där lagades resans sista kvällsmåltid och frukost - varpå en av oss körde hem till sitt på Västkusten och vi andra tre drog hem till Linköping.
Totalt 300 mil på åtta fina, om än vädermässigt omväxlande dagar i goda vänners lag. Man kan ha det mycket sämre - och vi har redan börjat planera nästa års resa.
Var så goda att stjäla så många idéer ni vill.