Igår kväll tog jag än en gång fram rubricerade bok (Bokförlaget Atlantis AB 1996, ISBN-91-7486-231-6). Peter Englund är en driven stilist och alltid en njutning att läsa, även om ämnet för just den boken är dystert. I förordet konstaterar han, att under förra seklet beräknas 183 miljoner människor ha dött "till följd av av människor fattade beslut, vilket innebär att fler bragts om livet under 1900-talet än under alla föregående sekel sammanlagt".
Essäerna handlar alltså om några av de mörkaste kapitlen i 1900-talets historia.
Vi gör en ny värld - om första världskrigets helt intelligensbefriade masslakt i skyttegravarna.
Invid ravinen - om Stalins utrensningar, den stora terrorn 1935 - 37.
På rundtur i labbet - om nazisternas förintelseläger och SS-officeren Kurt Gerstein, som skarpt ogillade detta och försökte uthärda för att kunna vittna om skändligheterna, efter att Tyskland förlorat. Han orkade dock inte med detta utan hängde sig i sin cell kort efter krigsslutet.
När man kämpar mot vidunder - om Storbritanniens flyggeneral Arthur Harris, omväxlande kallad Butch och Bomber, ansvarig för terrorbombningar, som på intet vis kan rättfärdigas mer än de tyska illdåden. Essäns titel syftar på ett citat av Friedrich Nietzsche: "Den som kämpar mot vidunder, måste se till att han inte själv blir ett vidunder, och när du länge blickar ned i en avgrund, blickar också avgrunden in i dig."
En dag med tre färger - om atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Dessutom finns Det stora huset i världens mitt - som bryter av mot den stora tragiken i de övriga essäerna genom att innehålla rent farsartade inslag. Hitlers och Stalins idéer om konst och arkitektur visade sig vara slående lika. Det skulle vara stort - helst ännu större - nej STÖRST! Arkitekter av facket fick som regel kliva undan för anpassliga karriärister, som samtidigt måste ge akt på varje tänkbar nyck från respektive diktator. Resultatet blev kitsch - och bitvis absurditeter.
Således är Hotell Europa i Moskva asymmetriskt: "högra flygeln var så olik den vänstra att vore det inte för den förenande mittsektionen - givetvis försedd med kolonner - skulle man inte förstå att de var delar av en och samma byggnad.
Historien bakom detta sägs vara att när man lade fram projektet för Stalin så märkte inte denne att arkitekten på sin plan skissat fram två olika förslag till fasad, på ritningen åtskilda av en tunn linje, utan han skrev bara sin namnteckning på kopian; tyvärr råkade signaturen hamna rakt över linjen, och ingen vågade fråga honom vad han egentligen avsåg utan man byggde i stället exakt som det såg ut på ritningen."
Tidigare i essän står följande om nazisterna: "Ställd inför den exempellösa förstörelsekraft som de släppte lös i världen förväntar man sig onda genier, men i stället möter man för det mesta platta kamrerstyper och småttiga busar. Huvuddelen av de personer som drogs till NSDAP före 1933 hade en rätt dimmig bild av rörelsens ideologi, vilket delvis berodde på att där inte fanns så mycket rakskuren ideologi att finna, delvis på att det som förenade dem inte i första hand var stora och sammansatta tankekomplex utan helt enkelt en känsla av att vara förorättade, kränkta och stukade.
Redan på 30-talet gjordes den iakttagelsen att partiet drog till sig ovanligt många personer som var på något vis misslyckade: havererade intellektuella, förbittrade veteraner, ruinerade småborgare, tjänstemän utan tjänst, arbetare utan arbete. Det var alltså inte det vackra folket som drogs till NSDAP utan förlorarna, de vars liv gått ner på noll."
Boken kom alltså ut 1996. Jag tänker inte fortsätta med någon form av politisk diskussion på denna tråd, men idag ter sig texten obehagligt profetisk!
Hur som helst är boken fantastisk läsning - liksom Förflutenhetens landskap samt Tystnadens historia och andra essäer, alla på Atlantis.