av Bror Gårdelöf » 2015-04-13/10:33
Detta visar utmärkt, vad alla vet; att vi reagerar olika på, vad vi ser. Mitt höga betyg kommer av, att filmens fokus är, hur en Alzheimer, som bryter ut tidigt hos en kvinna med hög intellektuell kapacitet, obarmhärtigt bryter ner detta intellekt.
(En kuriositet i sammanhanget är, att när jag var student på 1970-talet, användes Alzheimers sjukdom enbart om presenil demens, dvs att sjukdomen bröt ut, innan patienten ansågs "gammal" - gissningsvis med symtomdebut före 50 års ålder. Idag har man ändrat begreppsdefinitionerna - men Alice i filmen har alltså "Early onset Alzheimer".)
En annan komponent, som bidrar till det höga betyget, är den mycket väl gestaltade neurologen, som är empatisk, ärlig och uppriktig. Patientens make har i början mer aktiva försvars- och förnekelsemekanismer än patienten själv, men läkaren vägrar att gå in längs vägen "det skall nog bli bra, skall Ni se". I stället redogör han för, hur det brukar gå, när diagnosen väl är ställd - även när han är tvungen att ge dystra besked.
Sådant är (mycket) ovanligt i spelfilmer.
En tredje detalj är, att Alice - långt in i demensen - fortfarande har greppet kvar, när hon får hålla sitt nyfödda barnbarn.
Via den nära bekantskapskretsen vet jag, att en kvinna med långt gången demens - inte alltid kontaktbar - slog upp ögonen, log och kramade sitt vuxna barnbarns hand vid beskedet, att barnbarnet i sin tur väntade barn.
Att två av Alices barn blir något av staffagefigurer stör mig inte. Filmen är ju - tack och lov - inte något Noréndrama.