"On the Spartacus Road" av Peter Stothard
Postat: 2015-09-23/16:59
Den här boken skulle jag aldrig haft en tanke på att läsa, om inte en kollega praktiskt taget hade satt den i mina händer med kommentaren: "Jag tror, att Du kommer att gilla den här." Det stämmer mer än väl - och trots att jag kan tänka mig, att inte särskilt många klubbmedlemmar tänker läsa den, skrivs dessa rader.
Åtskilliga i min generation har sett filmen Spartacus (1962) i regi av Stanley Kubrick, med Kirk Douglas i huvudrollen. Som vanligt, när det gäller Hollywood, har den föga eller inget att göra med historiska realiteter, även om den dräller av fina skådespelare. (Kubrick själv var mycket missnöjd och lär ha svurit på, att han aldrig mer skulle göra en film, där han inte hade full kontroll på det slutliga resultatet.)
Den historiska bakgrunden är, att år 73 f Kr lyckades ett sjuttiotal slavar rymma från en gladiatorskola i Capua. De mötte och besegrade en patrull ur stadsvakten och lyckades därefter ta sig till Vesuvius' sluttningar. En romersk legion, som uppenbarligen inte tillhörde eliten, vare sig vad gäller befäl eller manskap, sändes ut för att ta fast dem - men överraskades i sitt obevakade(!) nattläger och besegrades av slavarna, som redan då lyckats dra till sig betydligt fler. Därefter växte upproret till oanad storlek och omfattade som mest över 40 000 man. Under sin ledare, trakiern Spartacus, utkämpade slavarna nio större bataljer, där de besegrade romerska legioner, innan deras slut kom år 71 f Kr. Den stormrike Marcus Licinius Crassus hade råd att sätta upp en egen armé på totalt 45 000 man! (Någonstans har jag läst, att Crassus gett upphov till det svenska ordet "krass", eftersom han var just det.)
Crassus besegrade Spartacus' slavarmé, där till slut cirka 6 000 man inte dog i strid. Dessa lät Crassus korsfästa längs Via Appia, hela vägen från Capua till Rom - vilket lär ha blivit ett kors per 30 - 40 meter.
Spartacus' uppror var det tredje slavupproret i Roms historia - och det sista.
Peter Stothards far var radaringenjör, men själv valde han klassiska studier. Dock blev han inte historiker utan journalist och var redaktör för The Times 1992 - 2002. Därefter har han varit redaktör för The Times Literary Supplement. Kring millennieskiftet drabbades han av bukspottkörtelcancer, som borde ha blivit hans död, men med hjälp av nya cellgifter och kirurgi blev han frisk. Därefter skrev han rubricerade bok.
Vi tänker måhända lite slarvigt på de antika kulturena som upplysta och belevade, men Stothard tar oss snabbt ur den villfarelsen. I stället gör han fullständigt klart, att utifrån vårt sätt att se var dessa kulturer mycket grymma. Slaveri var en fullständig självklarhet, utan vilken det romerska samhället helt enkelt inte hade fungerat, och ägarna var bokstavligt talat fria att göra vad de ville med sina slavar.
Till skillnad från det amerikanska slaveriet halvannat millennium senare fanns dock även högt utbildade slavar, som t o m skötte sina herrars ekonomi och hälsovård. ("En gentleman sysslar inte med köpenskap." "En fri man kan inte anförtros min ekonomi, för han skulle kunna lura mig och berika sig själv - men vem skulle slaven lura?")
Det dominerande skälet att behandla slavarna (någorlunda) väl var rent ekonomiskt; De utgjorde investeringar - ibland stora sådana - så att inte ta någorlunda väl hand om åtminstone en del av dem var att kasta bort pengar.
Samtidigt sade romersk lag, att om en slav i ett hushåll dödade sin husbonde, skulle alla slavar i det hushållet dödas. Lagen var gammal och skrevs, när ett hushåll kanske hade ett tiotal slavar, så det blev bekymmersamt, när en rik, mördad husbonde hade 400 - men de avrättades.
En annan del av slaveriet var gladiatorspelen, där människor alltså köptes för att utbildas till gladiatorer och uppträda på arenan. Romarna uppfann alltså action"filmen" - bara med den väsentliga skillnaden, att människorna på arenan dog på riktigt. Att upprepade gånger se människor dö ansågs vara en viktig del av en romares uppfostran!
Det finns en romantisk idé om, att Spartacus och slavarmén utgjorde någon sorts demokratiska revolutionärer, som uppammade sympati, där de drog fram. Även den uppfattningen slår Stothard obönhörligt ihjäl. Slavarmén våldtog, mördade, plundrade och vandaliserade, så att delar av Syditalien - som fram till upproret haft stabil ekonomi och såväl jordbruk som exempelvis högt skattad textilindustri (där arbetarna "naturligtvis" var slavar) - lades i aska för generationer framåt.
Stothard börjar resan i Rom och följer Via Appia till Capua - varifrån han sedan färdas över stora delar av Italien i slavarméns fortspår - så långt det låter sig göras utifrån historiska källor. Berättelsen pendlar hela tiden mellan nu och då - så att han exempelvis kan stå vid, vad som idag är en 20 meter lång gatstump, fylld av klotter och återvinningskärl, men där slavarmén drog fram drygt två millennier tidigare.
Han ägnar också en stor del av boken åt de olika antika källorna - spridda över ett halvt sekel - och ger på det viset en vindlande snabbkurs för oss okunniga.
Allt detta görs på utsökt engelska. Jag är bra på det språket, men att översätta Stothards bok till svenska vore ingen lätt uppgift. (Jag vet inte, om det redan gjorts.)
Hur som helst rekommenderas den å det varmaste för den, som blir intresserad av ovanstående rader.
(Harper Press, ISBN 978-0-00-734080-4)
Åtskilliga i min generation har sett filmen Spartacus (1962) i regi av Stanley Kubrick, med Kirk Douglas i huvudrollen. Som vanligt, när det gäller Hollywood, har den föga eller inget att göra med historiska realiteter, även om den dräller av fina skådespelare. (Kubrick själv var mycket missnöjd och lär ha svurit på, att han aldrig mer skulle göra en film, där han inte hade full kontroll på det slutliga resultatet.)
Den historiska bakgrunden är, att år 73 f Kr lyckades ett sjuttiotal slavar rymma från en gladiatorskola i Capua. De mötte och besegrade en patrull ur stadsvakten och lyckades därefter ta sig till Vesuvius' sluttningar. En romersk legion, som uppenbarligen inte tillhörde eliten, vare sig vad gäller befäl eller manskap, sändes ut för att ta fast dem - men överraskades i sitt obevakade(!) nattläger och besegrades av slavarna, som redan då lyckats dra till sig betydligt fler. Därefter växte upproret till oanad storlek och omfattade som mest över 40 000 man. Under sin ledare, trakiern Spartacus, utkämpade slavarna nio större bataljer, där de besegrade romerska legioner, innan deras slut kom år 71 f Kr. Den stormrike Marcus Licinius Crassus hade råd att sätta upp en egen armé på totalt 45 000 man! (Någonstans har jag läst, att Crassus gett upphov till det svenska ordet "krass", eftersom han var just det.)
Crassus besegrade Spartacus' slavarmé, där till slut cirka 6 000 man inte dog i strid. Dessa lät Crassus korsfästa längs Via Appia, hela vägen från Capua till Rom - vilket lär ha blivit ett kors per 30 - 40 meter.
Spartacus' uppror var det tredje slavupproret i Roms historia - och det sista.
Peter Stothards far var radaringenjör, men själv valde han klassiska studier. Dock blev han inte historiker utan journalist och var redaktör för The Times 1992 - 2002. Därefter har han varit redaktör för The Times Literary Supplement. Kring millennieskiftet drabbades han av bukspottkörtelcancer, som borde ha blivit hans död, men med hjälp av nya cellgifter och kirurgi blev han frisk. Därefter skrev han rubricerade bok.
Vi tänker måhända lite slarvigt på de antika kulturena som upplysta och belevade, men Stothard tar oss snabbt ur den villfarelsen. I stället gör han fullständigt klart, att utifrån vårt sätt att se var dessa kulturer mycket grymma. Slaveri var en fullständig självklarhet, utan vilken det romerska samhället helt enkelt inte hade fungerat, och ägarna var bokstavligt talat fria att göra vad de ville med sina slavar.
Till skillnad från det amerikanska slaveriet halvannat millennium senare fanns dock även högt utbildade slavar, som t o m skötte sina herrars ekonomi och hälsovård. ("En gentleman sysslar inte med köpenskap." "En fri man kan inte anförtros min ekonomi, för han skulle kunna lura mig och berika sig själv - men vem skulle slaven lura?")
Det dominerande skälet att behandla slavarna (någorlunda) väl var rent ekonomiskt; De utgjorde investeringar - ibland stora sådana - så att inte ta någorlunda väl hand om åtminstone en del av dem var att kasta bort pengar.
Samtidigt sade romersk lag, att om en slav i ett hushåll dödade sin husbonde, skulle alla slavar i det hushållet dödas. Lagen var gammal och skrevs, när ett hushåll kanske hade ett tiotal slavar, så det blev bekymmersamt, när en rik, mördad husbonde hade 400 - men de avrättades.
En annan del av slaveriet var gladiatorspelen, där människor alltså köptes för att utbildas till gladiatorer och uppträda på arenan. Romarna uppfann alltså action"filmen" - bara med den väsentliga skillnaden, att människorna på arenan dog på riktigt. Att upprepade gånger se människor dö ansågs vara en viktig del av en romares uppfostran!
Det finns en romantisk idé om, att Spartacus och slavarmén utgjorde någon sorts demokratiska revolutionärer, som uppammade sympati, där de drog fram. Även den uppfattningen slår Stothard obönhörligt ihjäl. Slavarmén våldtog, mördade, plundrade och vandaliserade, så att delar av Syditalien - som fram till upproret haft stabil ekonomi och såväl jordbruk som exempelvis högt skattad textilindustri (där arbetarna "naturligtvis" var slavar) - lades i aska för generationer framåt.
Stothard börjar resan i Rom och följer Via Appia till Capua - varifrån han sedan färdas över stora delar av Italien i slavarméns fortspår - så långt det låter sig göras utifrån historiska källor. Berättelsen pendlar hela tiden mellan nu och då - så att han exempelvis kan stå vid, vad som idag är en 20 meter lång gatstump, fylld av klotter och återvinningskärl, men där slavarmén drog fram drygt två millennier tidigare.
Han ägnar också en stor del av boken åt de olika antika källorna - spridda över ett halvt sekel - och ger på det viset en vindlande snabbkurs för oss okunniga.
Allt detta görs på utsökt engelska. Jag är bra på det språket, men att översätta Stothards bok till svenska vore ingen lätt uppgift. (Jag vet inte, om det redan gjorts.)
Hur som helst rekommenderas den å det varmaste för den, som blir intresserad av ovanstående rader.
(Harper Press, ISBN 978-0-00-734080-4)