"Boken om San Michele" av Axel Munthe

Kategoriregler
Utrymme för recensioner.
Vänligen håll trådämnet - kladda inte ner tråden...

"Boken om San Michele" av Axel Munthe

Inläggav Bror Gårdelöf » 2016-09-27/15:50

Axel Munthe (1857 - 1949) var en milt uttryckt särpräglad person. Han föddes i Oskarshamn, studerade till läkare i Uppsala, disputerade i Paris, blev socitetsläkare där - varpå han flyttade till Rom och gjorde om den succén. Han var intresserad av psykologi och hade åtskilliga sysslolösa, neurotiska kvinnor - gifta med stormrika män - bland sina patienter. Munthe bör ha tjänat grova pengar på detta. Samtidigt gav han fattiga människor gratis vård och blev berömd för sina insatser under en koleraepidemi i Neapel.

Kring sekelskiftet blev han god vän med Sveriges dåvarande kronprins, sedermera kung Gustav V - en vänskap, som verkar ha bestått under resten av Munthes liv, eftersom han mot slutet av detsamma bodde på Stockholms slott och dinerade med kungen en gång i veckan.
Han blev också Gustavs hustrus - drottning Viktorias - livläkare och goda vän. Åtskilliga har spekulerat om, huruvida deras relation var närmare än så, men det lämnar jag därhän. Deras vänskap var hur som helst speciell, eftersom han hade klara vänstersympatier, medan hon med våra mått mätt närmast var reaktionär!
En sak, som förenade dem, var ett aktivt arbete med djurskydd, där deras tänkande låg långt före samtidens.

Under första världskriget var han fältläkare på ententesidan och utgav efteråt en bok, Red Cross, Iron Cross, som var mycket kritisk mot Tyskland. Den skrevs under pseudonym - av hänsyn till bland annat den tyskfödda Viktoria.

Ojämförligt mest känd är Axel Munthe för Boken om San Michele - den villa, som han lät bygga på Capri, där han, åtskilliga vänner och kronprinsessan/drottningen bodde långa tider. (Även där gav han öns fattiga befolkning gratis vård.) Boken skrevs på engelska, och han översatte den själv senare till svenska. Dess upplagor blev större än såväl Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige som Pippi Långstrump, och förmodligen är den 1900-talets mest sålda bok av en svensk författare.
Den kom ut i flera upplagor, och Munthe skrev minst tre olika företal - i vilka han upprepade, att boken inte är hans memoarer. Han citerar även en amerikansk recensent, som betvivlar, att Axel Munthe existerar - en misstanke som han själv är frestad att dela.

Första gången, som jag hörde talas om Axel Munthe och Boken om San Michele, var 1976, när en äldre kollega (som då nog var klart yngre, än jag är idag) kallade Munthe för "storljugare" - med betydelsen "berättare av fantastiska skrönor". Bokens kapitel är ofta uppbyggda med en början, som känns sann - eller i alla fall sannolik - men vartefter berättelsen fortskrider, skruvas den på ett underbart sätt, som lämnar sannolikheten långt på efterkälken. Att man har roligt under tiden behöver knappast påpekas.
Andra återkommande temata är medkänslan med de fattiga och med djuren. Han återkommer gång på gång till den ofattbara grymhet, med vilken människorna behandlar djur.
Sina framgångar som läkare hävdar han mest bero på tur, och sig själv betraktar han med stor distans. Detta parat med en fantastisk formuleringsförmåga gör boken klart läsvärd.
Användarvisningsbild
Bror Gårdelöf
 
Inlägg: 12662
Blev medlem: 2007-11-29/01:00
Ort: Linköping

Re: "Boken om San Michele" av Axel Munthe

Inläggav Bror Gårdelöf » 2016-10-01/07:51

Igår kväll kom hustrun och jag hem från en alltför kortvarig semester i Amalfi och Sorrento. Costeria Amalfitana mellan Salerno och Amalfi är nog den krokigaste väg jag någonsin kört - Norge, Alperna, Pyrenéerna och Korsika inkluderade!
Vyerna är hänförande, men när man kör, gäller det att hålla ögonen på vägen och trafiken, för intensiteten är hög, och vägen är smal.

Skälet till, att jag skriver detta på denna tråd, är, att naturligtvis åkte vi till Capri och besåg San Michele. Den upplevelsen var värd hela resan - som totalt kostade en hel del, för i denna del av Italien är turistpriserna höga. (Mitt minne av en semester i Rom för några år sedan är, att där var priserna klart lägre - i alla fall då.)
Turistindustrin här måste dra in enorma belopp, för det var bokstavligt talat tjockt med folk överallt - och stundtals citerade jag Sven Jerring från OS 1936: "Japaner, japaner, japaner", för sådana verkade det vara extra gott om.

Förutom den estetiska - nästan andliga - upplevelsen av San Michele (som var en fridfull oas i en i övrigt rätt stökig turistmiljö) kunde man handla i shopen. Där hittade vi Bengt Jangfeldts biografi över Axel Munthe; En osalig ande, utkommen 2003 (Wahlström & Widstrand, ISBN 91-46-20482-2), som blev reselektyr på planet hem. En kuriositet, som Jangfeldt nämner, är, att en av Axel Munthes släktingar i tidigare led var borgmästare i Karlshamn - och blev via barnvisan känd som Borgmästar Munte!
I skrivande stund har jag tagit mig igenom drygt en fjärdedel av boken om denna milt uttryckt mångfacetterade person. Jag kanske återkommer, efter att ha läst hela.

Maten var - som alltid i Italien - mycket god, och skall man äta pizza någonstans på klotet, är det i trakten av Neapel, där den föddes.

En kul kuriositet är, att min första måltid efter ankomsten till Linköping hösten 1974 intogs på Pizzeria Ristorante Amalfi. Som namnet anger, var den en riktig restaurang med genomarbetad interiör och åtskilliga vällagade italienska rätter på menyn förutom de obligatoriska, mycket goda pizzorna. Amalfi behöll denna standard förvånansvärt länge, medan andra, liknande näringsställen antingen slog igen eller förvandlades till allt enklare pizzahak för i huvudsak avhämtning - men någonstans kring millennieskiftet(???) lade man ner.
I lokalerna huserar idag Kniv & Gaffel - likaså med mycket bra mat men med ett annat stuk.
Användarvisningsbild
Bror Gårdelöf
 
Inlägg: 12662
Blev medlem: 2007-11-29/01:00
Ort: Linköping


Återgå till Recensioner

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Bror Gårdelöf, Mimmi och 3 gäster