För mina föräldrars och min generation var Vilhelm Moberg en självklar ikon. Huruvida så kommer att fortsätta vara fallet under kommande generationer, är en öppen fråga, men klart är, att han fortfarande läses.
"Storstarken med folkviseögonen" - Nils Ferlins benämning på den mycket gode vännen Vilhelm - är ihågkommen som en litterär jätte och kraftkarl, som slog de flesta i armbrytning (Ett egendomligt undantag var den mycket spenslige Ferlin!), älskade att dansa och av åtskilliga kvinnor beskrevs som en underbar dansör. Dessutom var han en fena på munspel, som han för jämnan hade i fickan och gärna underhöll sin omgivning med. Han drack sällan alkohol ensam men spottade definitivt inte i glaset i goda vänners lag - och de nätterna kunde övergå i morgnar.
Jens Liljestrand disputerade 2009 på avhandlingen Mobergland: personligt och politiskt i Mobergs utvandrarserie och är idag bland annat biträdande kulturchef på Expressen. Denna höst kom hans 680 sidor långa biografi över Vilhelm Moberg - den första "heltäckande" - ut på bokhandelsdiskarna (Albert Bonniers Förlag), och jag fick den nyligen i födelsedagspresent.
Föga förvånande ger Liljestrand en avsevärt mer mångfacetterad bild av Moberg än den korta beskrivningen ovan. Åtskilliga har beskrivit Vilhelm som en bjässe även kroppsligt, men han var 183 cm lång - längre än genomsnittsmännen i hans generation men inte särskilt mycket. Hårt fysiskt arbete i ungdomen hade gett honom goda kroppskrafter, som satt i - men han var också tidvis sjuklig och förefaller ibland ha varit närmast hypokondrisk.
Han drabbades av spanska sjukan - och komplikationen varig lungsäcksinflammation. Detta åtgärdades med, att man i lokalbedövning kapade bort en bit av ett revben, så att varet kunde tömmas ut, vilket kan ha räddat hans liv - men återhämtningen tog sin rundliga tid. Sålunda gjorde han militärtjänst som malaj (den gängse termen då) - vilket passade den uttalat pacifistiske Moberg. Hans far, farfar och farfars far hade varit indelta knektar, men Indelningsverket - skapat av Karl XI - skrotades kring förra sekelskiftet och ersattes av allmän värnplikt. (De gamla statsanställda knektarna fick möjlighet att bli kvar i det militära, alternativt ta avsked och börja en annan bana. Vilhelm Mobergs far blev småbrukare på heltid, men den siste indelte knekten förblev i tjänst ända fram till 1971!)
Även som malaj var Moberg dock uppstudsig och fick tillbringa åtskilliga vändor i arresten, vilka han använde till att - med insmugglade pennor och papper - skriva en serie kåserier under pseudonymen Ville i Momåla, där han drev hejdlöst med den militära hierarkin. De skulle senare ges ut i samlingsvolymen I vapenrock och linnebyxor.
Efter ett decennium som journalist på olika landsortstidningar, där han också skrev kåserier under olika pseudonymer, kom hans litterära genombrott med Raskens 1927. Därefter blev han skribent på heltid - i början mer som dramatiker än författare - och han var närmast osannolikt produktiv till och med avslutandet av Utvandrartetralogin - som tog honom tolv år att genomföra och mot slutet nästan tog knäcken på honom.
Samtidigt med produktionen av böcker och pjäser var han mycket aktiv i samhällsdebatten. Som ung hade han vänstersympatier - men tog helt avstånd från kommunismen. I takt med att Socialdemokraterna tog formen av statsbärande parti, blev han allt mer kritisk mot dem. Han ansåg, att de tagit över för mycket av det gamla överklassamhället och beskar medborgarnas liv onödigt hårt - på samma sätt som tidigare. Han var också övertygad republikan - men var noga med att kritisera statsskicket, inte den kungliga familjen. Bland annat tyckte han synd om "Lillprinsen" - vår nuvarande kung - som enligt Moberg bestals på sin barndom, eftersom han hela tiden skulle figurera i pressen, vilket Moberg hjärtligt avskydde.
Under 1930-talet och under andra världskriget fanns åtskilliga svenskar på högerkanten, som hyste åsikten, att "Hitler har nog sina sidor, men han är i alla fall ett bålverk mot kommunismen". Vänsterkanten förde det omvända resonemanget - att "Stalins Sovjetunionen i alla fall bekämpar Hitler och nazismen".
Vilhelm Moberg vägrade att ansluta sig till någon av dessa uppfattningar. Han ansåg - med rätta - att både nazismen och kommunismen förvägrade sina medborgare den för honom ojämförligt viktigaste rättigheten; att tänka, skriva och leva fritt inom en demokratisk stats lagar. Sålunda var han uttalat USA-vänlig och förespråkade svenskt medlemskap i NATO.
Sovjetunionens anfall mot Finland och Tysklands invasion av Danmark och Norge fick honom också att överge den tidigare pacifistiska hållningen. "Man måste ha rätt att stå det onda emot - om så behövs med vapen i hand." Han avskydde den svenska regeringens undfallande hållning gentemot såväl Sovjetunionen som Nazityskland - med tågtransitering av tyska soldater mellan Tyskland och Norge eller omvänt. Officiellt var detta permittenttrafik. Inofficiellt transporterades även vapen.
De svenska censurlagarna hindrade honom att skriva öppet om detta. Resultatet blev Rid i natt!, där temat från nutiden flyttats flera hundra år bakåt i tiden - men ingen behövde sväva i tvivel om, vad han avsåg.
Samtidigt var han genuint orolig för, att Sovjetunionen skulle besegra Finland och därefter även erövra Sverige.
Efter kriget blev han grymt besviken över, att välkända nazistsympatisörer i det svenska samhällets toppskikt i stort sett lämnades utan åtgärd. Han engagerade sig också i flera fall av, vad han ansåg vara rättsröta. De mest kända är Kejne- och Haijbyaffärerna. Karl-Erik Kejne var en ung präst, som bland annat hjälpte uteliggare. På högst oklara grunder påstods han vara homosexuell, vilket knappast var fallet, men stämpeln gick inte att tvätta bort (vilket var betydligt allvarligare då än nu), och Kejne dog i förtid, marginaliserad och alkoholiserad. Moberg kämpade intensivt för honom.
Kurt Haijby var däremot känt kriminell och hade bland annat skjutit ihjäl en polis. Straffet blev häpnadsväckande lindrigt, eftersom han hävdade, att han försökt skjuta sig själv! Senare framkom, att han framgångsrikt pressat det svenska hovet på stora summor pengar, eftersom han hotade att avslöja, att han och Gustav V haft ett homosexuellt förhållande. Hur det var med den saken, får vi nog aldrig veta, men Vilhelm Moberg tog Haijbys parti - ibland till den grad att han kan uppfattas som rättshaverist - eftersom detta var ännu ett exempel på, hur det officiella Sverige lade locket på.
Inom den glade kraftkarlen Moberg fanns alltså även en helt annan personlighet. Han drack stora mängder kaffe, vilket gav honom magproblem, och med tiden blev han regelbunden konsument av sömnmedel. Han hade kroniska problem med ena örat - vilket kan ha gett honom idén till Roberts skadade öra, som i Utvandrarserien påminner Robert om hans och Arvids olycksaliga försök att ta sig till Kalifornien. I perioder mellan intensivt skrivande kunde han hamna i depressioner, vilket får mig att göra reflektionen, att han idag skulle kunna ha bedömts ha en - måhända lindrig - bipolär sjukdom (förr kallad manodepressivitet). Å andra sidan kan man förstås tänka sig, att efter en period av intensivt arbete behövde han helt enkelt vila, och han kunde känna sig tom på idéer.
Lika ombytlig som hans sinnesstämning kunde vara, var också kontakten med vänner - som över en natt kunde bli ovänner - och sedan efter många år plötsligt vänner igen. Som övertygad republikan tog han livet igenom klart avstånd från Svenska Akademien, som ju har kungen som högste beskyddare - och där under första hälften av 1900-talet en del medlemmar hade uttalade nazistsympatier. Därför är det föga underligt, att han blev mycket besviken på flera av sina gamla skrivarkollegor ur arbetarklassen, när de med tiden blev Akademimedlemmar. Vänskapen med Eyvind Johnson fick en allvarlig törn - men återställdes med tiden.
Till skillnad från åtskilliga författarkollegor var Moberg mycket ekonomiskt medveten - på ett sätt som ibland kan beskrivas som direkt närigt. Efter sitt litterära genombrott förhandlade han skickligt fram höga honorar och spelade utan att tveka ut bokförlag mot varandra - även om hans huvudsakliga bolag var Bonniers, och Tor Bonnier var en mycket god vän. Moberg var knappast antisemit, men han fällde åtskilliga nedsättande omdömen om judar - i samband med ekonomi - som idag skulle uppfattas som antisemitiska.
Hur som helst levde familjen Moberg ett ordinärt borgerligt liv i goda omständigheter - långt ifrån den rabulist, som var en del av Vilhelms offentliga persona. I motsats till det tidvis näriga draget kunde han också vara generös - mot vänner i behov av hjälp och mot organisationer. En udda detalj är, att han aldrig tog körkort. Däremot kunde han cykla tio mil enkel resa till en filminspelning! Hans hustru Greta tog körkort tämligen sent i livet.
Filmatisering av Utvandrareposet hade diskuterats sedan slutet av 40-talet - med många tänkbara regissörer - men det blev aldrig konkret, förrän Moberg såg Jan Troells film Här har Du Ditt liv, baserad på vännen Eyvind Johnsons Romanen om Olof. Han ansåg den vara en av de bästa svenska filmer han någonsin sett. (Kuriöst nog hade Troell inte läst Utvandrareposet, innan han fick uppdraget, så han läste in böckerna, så snart tillfälle gavs.)
Vad gällde rollbesättningen, blev Moberg mycket glad åt Max von Sydow, Liv Ullman, Eddie Axberg och Hans Alfredson i rollerna som Karl-Oskar, Kristina, Robert och Jonas-Petter - "men fann det samtidigt på gränsen till katastrof, att 'popsångerskan'(!) Monica Zetterlund skulle spela Ulrika." Själv ville han ha Margaretha Krook i den rollen - men när han sett den berömda scenen, där Ulrika i Västergöhl - urförbannad - skäller ut kyrkvärden, som ena sidan kallar henne hora, å andra sidan "kommer till henne med riksdalern i ena handen och kuken i den andra", ändrade han tvärt åsikt, med tre ord: "Jag hade fel."
Vilhelm Moberg var mycket aktiv ända in i det tidiga 70-talet, men han led allt värre av förslitningsskador i nacke och rygg - vilket blev mycket värre, efter att han fått en kotfraktur efter en fallolycka. Öronåkomman och sömnsvårigheterna gjorde inte saken bättre. Jag har tidigare inte vetat, om han begick självmord eller drunknade av en olyckshändelse, men enligt Liljestrand skrev han ett kort brev i gryningen 8 augusti 1973: "Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig. Jag orkade inte uthärda."
Som en motvikt till biografins berättelser om Vilhelm Mobergs tidvis stormiga liv citerar Jens Liljestrand ur en artikel, som dottern Eva Moberg skrev i DN 1994: "Jag kände honom i 41 år. Jag har aldrig sett honom högröd. Jag har aldrig sett honom snusa. Jag har aldrig sett honom utdela smockor. .....
Visst var han stark i sina känslor, och därmed även i vrede. Han var klart överkänslig och periodvis stingslig. Men hans normala, vanliga tillstånd var inte detta. Det var ett tillstånd av lugnt, godmodigt och regelbundet arbete, ihållande läsning och långa promenader."
Är man det minsta intresserad av Vilhelm Mobergs liv och verk, rekommenderas boken å det varmaste.