Filmpremiärer har genom åren inte tillhört mina vanor, men eftersom hustrun var bjuden på dammiddag, och rubricerade film står extremt långt ner på hennes prioriteringslista, var tillfället givet.
1959 vann Carrol Shelby och Roy Salvadori Le Mans i en Aston Martin DBR1. 1960 - 1965 vann Ferrari samtliga lopp, men företaget var konkursmässigt. På andra sidan Atlanten hade Ford problem med hård konkurrens och vikande marknadsandelar. Ford hade långt framskridna planer på att köpa Ferrari. Enzo drog sig emellertid ur i sista stund, vilket gjorde Henry Ford II så rasande, att han beslutade sig för att slå Ferrari på Le Mans - kosta vad det kosta ville!
Carrol Shelby, som slutat tävla på grund av hälsoproblem och i stället blivit en mycket framgångsrik sportvagnskonstruktör - mest känd för att ha satt en amerikansk V8 i den engelska sportbilen AC Ace och därmed skapat den ikoniska AC Cobra, samt förstås för Shelbymustangerna - fick med tiden uppdraget att skapa den bil, som skulle knäcka Ferrari. Uppgiften var milt uttryckt inte lätt, men 1966 bar de mångåriga ansträngningarna frukt. Ford GT40 inte bara vann utan tog en trippelseger! Man följde upp med segrar ytterligare tre år på raken - och ansåg sig därmed sannolikt ha visat, vad Ford kunde.
Av detta har nu blivit film - med Matt Damon som Carrol Shelby och Cristian Bale som den föga diplomatiske föraren Ken Miles.
Blev det en bra film? Tyvärr inte. Damon och Bale är fina skådisar, men deras rollfigurer är löjliga! Att ett helproffs som Shelby skulle råka i slagsmål med Miles på öppen gata, finner jag föra trovärdigt. Inte heller tror jag, att han i egenskap av gammalt racingproffs skulle köra som en dåre i vanlig trafik.
Enzo Ferrari skulle nog aldrig ha kunnat bli någon toppdiplomat, men jag har svårt att tro, att han avspisade Ford med så många grava förolämpningar mot såväl företaget som enskilda personer - inklusive Henry Ford II själv.
Ferrariförarna var naturligtvis Fords konkurrenter, men det blir löjligt, när de mest ter sig som ilsket blängande, dåliga filmgangsters!
Lägg till det, att förarna under diverse tävlingar allt som oftast utväxlar långa sidoblickar i toppfart under pågående race, att de skriker till varandra, när de kör i öppna bilar(!), att gaspedaler ideligen trampas snabbt i botten och hastighetsmätare (som efter vad jag läst över huvud taget inte brukar finnas på renodlade racers!) far iväg alltför snabbt över mätartavlorna - både vid acceleration och inbromsning - så blir resultatet en kalkon, dåligt kryddad av att filmens lopp så ensidigt fokuserar på just Ken Miles. Hans parkamrat Denis Hulme nämns, men mycket mer är det inte. Bland mycket annat vann Hulme VM i Formel 1 1967 och CanAm två gånger, så han var inte direkt bortkommen i racingsammanhang.
Som lök på laxen innehåller filmen en fullständig orimlighet. När Ferrari tvingats bryta med samtliga bilar, och Ford har de tre förstaplatserna, sägs, att Miles/Hulme leder med flera varv. Ken Miles går med på att sakta ner under sista varvet och vänta in sina lagkamrater, så att de tre Fordarna kan köra i stort sett samtidigt över mållinjen - varpå Chris Amon och Bruce McLaren tilldelas segern, eftersom deras bil stått längre bak i starten!
Får man tro Wikipedia, är det sista korrekt, men segern förutsätter då, att åtminstone de två första bilarna körts lika många varv.
Jag kan inte låta bli att undra över, för vem dessa filmiska fånigheter gjorts. Alla, som är det minsta intresserade av seriös racing, reagerar nog som jag - och den icke motorintresserade publiken kommer knappast att fylla salongerna.
Allt detta är synd, för det kunde ha blivit en så mycket bättre film. En smula nedtonade rollkaraktärer och trovärdigare racingscener skulle ha lyft filmen åtskilliga snäpp. Den räddas av några lugnare, mer välspelade scener och bitvis roande replikskiften.
Under Le Mans 1966 var jag tretton och ett halvt år gammal. På den tiden var Sveriges grundligt enkanaliga och svartvita television definitivt inte frikostig med att visa motorsport - men av någon anledning gjordes ett undantag för just den tävlingen. Jag såg alltså de tre GT40-bilarna paradera i mål, vilket var en häftig upplevelse. Synd bara, att filmmakarna inte förvaltat sitt utomordentliga utgångsmaterial bättre.