"Fienden" av Dick Harrison

[Bror Gårdelöf]

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, är en synnerligen produktiv författare. Fienden - Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag (Ordfront) spänner över mer än ett millennium.

De första tre seklerna präglades av vänskapliga förbindelser. Enligt Nestorskrönikan rådde svår splittring i det, som idag är västra Ryssland och Belarus. Vikingen Rurik och hans bröder Sineus och Truvor ombads(!) att 862 e Kr komma dit och regera. (Min lärare på Tolkskolan påstod för ett halvsekel sedan, att det också kunde vara "Rurik med sinom fruom"! Min anmärkning, inte Harrisons.) De kom från Rus, vilket kan tolkas Roslagen. (Sverige heter Ruotsi på finska och Rootsi på estniska.) Rusernas land - Ryssland - skulle alltså ha ett svenskt ord i botten!
Med tiden grundade de även Kievriket - det första ryska riket. (Om Moskva över huvud taget existerade då, var det nog en by.)

Huruvida Nestorskrönikan återger en myt, eller om det finns en historisk sanning, är svårt att avgöra. Historiskt väl belagda är dock vikingafärder på de ryska floderna ända ner till Miklagård (Konstantinopel). Det rörde sig om allt från handel till härnad i det område, som nordmännen kallade Gårdarike - och de ryska ortnamnen -gorod/-grad kommer från "gård".

Olof Skötkonungs dotter Ingeborg var gift med storfurst Jaroslav i Kiev ("Könugård"). Hon dog 1050, begravdes i Sofiakatedralen i Kiev och helgonförklarades inom rysk-ortodoxa kyrkan - världens första svenskfödda helgon.

200 år därefter började relationerna kärva. Finland blev en självklar del av Sverige i ett halvt millennium, men ryska makthavare försökte allt som oftast lägga sig till med större eller mindre delar - i synnerhet sådana, som erbjöd hamnar i Finska Viken. Århundraden av krig och konflikter följde - där "skällebreven" mellan Johan III och Ivan IV - "den förskräcklige" (usel översättning; hans ryska tillnamn groznyj översätts bäst med "den fruktansvärde") - samt det stora nordiska kriget 1700 - 1721 är två av många inslag.

Jean Baptiste Bernadotte var realpolitiker och belastades inte av traditionellt svenskt tänkande - där "ryssen" sedan länge var arvfienden, behängd med allehanda negativa egenskaper. Som Karl XIV Johan insåg han, att Sverige gagnades bäst av goda relationer med Ryssland - och lyckades. Men redan under hans son Oscar I blev det sämre igen.

Historikern Harrison väljer naturligtvis inte sida, utan boktiteln speglar den traditionella svenska uppfattningen - inte sällan förgrovad och ogrundad.

Vad gäller situationen efter andra världskriget, klargör Harrison - också utifrån historisk material - att Sveriges "alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig" var en tunn mask. Bakom den fanns ett solklart val, där Sverige sedan 1950-talet samarbetade med Nato - och förlitade sig på hjälp därifrån, ifall vi skulle dras in in ett storkrig.

Sammanfattningsvis en klart läsvärd bok, som befriar läsaren från mycken historisk okunnighet.