"Catalinaaffären" av Wilhelm Agrell

[Bror Gårdelöf]

Wilhelm Agrell är freds- och konfliktforskare, sedan 2006 professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet och en produktiv författare. Rubricerade bok kom 2021.

Fredag 13 juni 1952 gjorde en av Flygvapnets två DC-3:or sin sedvanliga spaningsrunda över Östersjön. Sedan ett år tillbaka hade en sådan gjort varje vecka. Under flygningarna rapporterades positionen per radio var tjugonde minut. Det sista radioanropet kom planenligt 11.08. 11.23 kom ett oväntat anrop per telegrafi. Därefter förlorades kontakten.

Sökandet efter spår och eventuella överlevande inleddes omgående. Tre dagar senare sköts ett av flygplanen ner av sovjetiskt jaktflyg. Piloten lyckades nödlanda i närheten av det tyska fraktfartyget Münsterland, vars befälhavare tog det ikoniska fotot med den sjunkande Catalinan i bakgrunden och två fulla livflottar i förgrunden, innan svenskarna togs ombord. (Vilket öde de gått till mötes, om någon sovjetisk enhet bärgat dem, kan man bara spekulera i.)

DC-3:an var utrustad med toppmodern signalspaningsutrustning och så hemlig, att den officiellt existerade som transportresurs. Dess försvinnande hade kanske gått att mörka, om inte fotona på den sjunkande Catalinan kablats ut över världen. Anhöriga till DC-3:ans försvunna besättning försökte förgäves få fram information. Man visste ju inte, om medlemmarna levde - i sovjetiska fångläger? - eller var döda. Hustrurna tilldelades änkepension enligt dåvarande regelverk. I övrigt hände inte mycket på flera decennier - och något relevant besked från Sovjetunionen gavs inte, så länge det kalla kriget pågick.

23 oktober 1991, när landet låg i dödsryckningar, erkände Sovjetunionen oförbehållsamt, att man skjutit ner DC-3:an över internationellt vatten, således en grov kränkning av folkrätten. Ansvaret låg på den dåtida sovjetiska ledningen, alltså på Stalin och hans närmaste.

General Fjodor Sjinkarenko hade på eget initiativ gett order till kapten Grigorij Osjinskij att skjuta ner DC-3:an, och Osjinskijs MiG-15 var försedd med extratankar för lång räckvidd. Efter avslutat uppdrag återvände han inte till basen Tukums utanför Riga utan flög till ledningscentralen och avlade rapport direkt till Sjinkarenko.

Tack vare envishet och ny teknologi hittades DC-3:an sommaren 2003, bärgades och finns nu på Flygvapenmuseum utanför Linköping. Ett besök rekommenderas varmt (min anm). Fyra av de åtta ombord hittades. De övriga fyra tros ha slungats ur planet vid dess första kontakt med vattnet och har inte återfunnits.

Boken tar med läsaren genom Europas historia efter andra världskrigets slut - med hårdnande motsättningar mellan väst och öst. Spaningsplan sköts ner av och till.
Som bekant valde Sverige officiell neutralitet - som var just officiell. Redan tidigt samarbetade vi med väst, och informationen från svensk signalspaning hamnade i USA. Vi kunde också köpa vapen. Att tro, att Sovjetunionen inte kände till detta, vore svagsint - och den rimliga tolkningen av de två nedskjutningarna är, att Sovjetunionen satte ner foten.

Agrells avslutning är värd att återge: "Bakom detta fanns också det politiska och militära skuggspel som gällde den svenska säkerhetspolitiken. 'Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig' var den besvärjelse som upprepades genom hela kalla kriget. De få som visste hur saken verkligen låg till hade kanske inte så stora förhoppningar om att Sverige ytterligare en gång skulle kunna ducka från ett storkrig. Men besvärjelsen höll de politiska partierna och allmänheten samman. Den svenska neutraliteten var en regndans som fungerade så länge den inte sattes på prov och så länge de som utförde den trodde på saken. Den osminkade sanningen om DC-3:an, så som den gradvis började sippra fram från 1980-talet och framåt, skulle om den offentliggjorts sommaren 1952 ha rubbat allmänhetens tilltro och därmed hela fundamentet för landets säkerhet. Tystnaden kring en försvunnen flygplansbesättning vägde lätt i den andra vågskålen."

En synnerligen rekommendabel bok.