"Allan Mann ..." av Thomas Tynander

[Bror Gårdelöf]

Allan Mann föddes 1921, näst äldst av tio barn, alla med förnamn på A. Föräldrarna var västgötska småbrukare och flyttade 1933 till Töreboda som arrendatorer. Hans barndom beskrivs som trygg och kärleksfull. Han blev 170 cm lång, med satt kroppsbyggnad, och ägnade sig tidigt åt brottning.

När Sovjetunionen anföll Finland, anmälde sig Allan Mann som frivillig. Han hade ingen militär utbildning utan tänkte sig göra nytta som hästskötare. Av sådant blev inte mycket, men han uppmärksammades med tiden av den svenske chefen Malcolm Murray, som utsåg honom till ordonnans - kanske delvis på grund av, att Mann visat sig klara kyla. Han hade inga förfrysningsskador.

Under det krigets sista dag sårades han - men repade sig. 31 mars skrevs han ut ur Finlands försvarsmakt och gick över bron mellan Torneå och Haparanda.

9 april invaderade Tyskland Danmark och Norge. Allan Mann sökte sig prompt till Norge - med samma motivering som i Finland: "Om det brinner hos grannen, står jag inte och tittar på utan hjälper till."
Han deltog först i Sydnorge och senare i de mycket hårda striderna i Narvik. En fransk officer i Främlingslegionen fick främre delen av ena foten bortskjuten, och Allan Man fick granatsplitter i kroppen. Under nitton timmar släpade Mann officeren in i Sverige på en primitiv skidbår. Till slut kollapsade han, och båda skulle ha dött, om de inte upptäckts av en svensk patrull. När man fått klart för sig, vad som hänt, fälldes kommentaren, att fransmannen rimligen borde ha släpat Allan Mann i stället för tvärt om. Den förste läkaren, som såg honom, fann det fullständigt otroligt, att han var vid liv.
Båda opererades i Kiruna och överlevde. Allan Mann blev riddare av Hederslegionen och bemöttes under resten av sitt liv med största respekt i Frankrike i allmänhet och Främlingslegionen i synnerhet.

Så småningom skulle Allan Mann göra svensk militärtjänst. Han verkade då inte fullt återställd och hade problem med magen - även tarmblödningar - men han verkar inte ha berättat om sina erfarenheter. Så småningom klassades han som olämplig för krigstjänst! (Denna del i berättelsen finner jag knepig. Om förbandsläkaren någonsin såg honom med naken överkropp, måste han ha sett operationsärren och dragit rimliga slutsatser.)

Norge och Storbritannien såg något annat i Allan Mann. Han värvades till brittiska SOE och fick som medlem i ett norskt förband återkommande, mycket omfattande utbildning till commandosoldat, fallskärmsjägare, radiooperatör och sabotör. Mann var med som sjukvårdare under den katastrofala räden mot Dieppe, men hans huvudsakliga fortsatta inriktning blev Norge, där han ingick i Kompani Linge. (Från annat håll har jag hört, att det är bland det finaste man kan ha varit, sett med norska ögon.) Han verkade som kurir över svensk-norska gränsen, och i krigets avslutning var han tillbaka i Nordnorge, som skövlades svårt av retirerande tyska trupper.

Efter kriget träffade han norskan Mary - i Töreboda! De gifte sig 1947. (I början av deras bekantskap antastade ett stöddig gäng på fyra ungdomar Mary. Allan sade åt dem att låta bli, vilket de skrattade åt. Mindre än tio sekunder senare låg alla fyra på marken - sannolikt utan att ha fattat, vad som hände.)

Efter kriget arbetade Allan Mann som närstridsinstruktör i norska förband. Han började arbeta för svenska försvaret 1951 - i början i norsk uniform! I Sverige beskrevs han som "expert i handgemäng" och blev kapten, senare major - trots att han aldrig gjort svensk värnplikt! En sannolikt unik militär karriär.

Om allt detta och mycket mer har Thomas Tynander skrivit en mycket bra biografi: Allan Mann - svensken som stred mot Hitler och Stalin. Den är skriven i romanform, vilket jag ställer mig en smula tveksam till i diverse detaljer, men det är en närmast betydelselös anmärkning.

"Kapten Mann" var legendarisk, redan när jag var tonåring. Ett par decennier senare träffade jag honom på en kurs i sjukvård under vinterförhållanden. Jag visste en del om honom då - och fann det svårt att inse, att denna vänliga och inte alltför pratsamma officer hade en så speciell bakgrund. Att han och intensivvårdsläkaren Börje Renström, Östersund, (de två gav intryck av att vara gamla vänner) dessutom gav oss världens bästa råd om klädsel och beteende i kyla, har jag haft nytta av resten av livet.

Boken rekommenderas varmt.

[Bror Gårdelöf]

Min rekommendation ovan får modifieras, efter att jag läst Dick Harrisons artikel i gårdagens Svenska Dagbladet. Han refererar till "militärhistorikern och f d överstelöjtnanten Bo Sunnefeldt, som analyserat (uppgifterna om Allan Mann) under flera år och nyligen färdigställt en rapport. ... Nästan alla berättelser om Allan Mann vilar på uppgifter från honom själv, antingen direkt eller indirekt via vänner, och nästan inget kan backas upp av oberoende källor."
...
"Allan Manns hjältehistoria är alltså resultatet av en kombination av vandringslegender, skrönor och önsketänkande, och det är mycket svårt att reda ut vad som faktiskt hänt." ... "Mer än något annat visar uppkomsten av hans historia på behovet av källkritik."

Det enda, som Sunnefeldt, Harrison och Tynander verkar eniga om, är, att Allan Mann efter kriget blev svensk officer trots avsaknad av formell utbildning, och att han fick en yrkeskarriär som idrotts- och närstridsinstruktör vid Karlberg.

Som historieintresserad amatör viker jag förstås ner mig för fackfolk. Det skall bli intressant att se, om Thomas Tynander levererar något genmäle - och vad resultatet av det i så fall blir.

(Sedan undrar jag, om "f d överstelöjtnanten" är korrekt terminologi. Jag tror, att officerare behåller sin grad även efter pensioneringen - i alla fall så länge de inte degraderats, vilket är föga troligt i Sunnefeldts fall. Perra vet förmodligen besked.)

[Bror Gårdelöf]

Thomas Tynander m fl svarar i dagens Svenskan med i mitt tycke goda argument - och Dick Harrison vidhåller sin uppfattning, att Allan Manns verksamhet under kriget är bristfälligt dokumenterad.
En lekman har naturligvis svårt att värdera de två uppfattningarna, men något, som ingen(!) sida tar upp, borde sprida ljus i saken. Enligt Tynanders biografi fick Allan Mann åtskilliga militära utmärkelser - och Hederslegionen - och han påstås ha varit persona grata livet ut i Franska Främlingslegionen.
Även om orsakerna till dessa utmärkelser kan vara hemliga, bör det inte vara svårt att verifiera, huruvida han tilldelades dem eller ej! Går de att verifiera, är det rimligt att anta, att respektive nation hade en vettig orsak. Dekorationerna skulle knappast ha utdelats enbart på hans och kamraternas obestyrkta berättelser!

Går de inte att verifiera, hamnar saken förstås i ett helt annat läge. Men detta tas inte upp till diskussion!

Likaså borde Främlingslegionen kunna svara på, om Allan Mann skattades högt hos dem livet ut - eller om han inte gjorde det. Orsaken behöver ju inte specificeras.