Många motorcyklister reser till Lofoten och det är inte svårt att förstå varför: Otroliga vyer, bra vägar, relativt korta avstånd och allt är lättillgängligt och inte minst lättförståeligt för alla svenskar, då de nordnorska dialekterna ligger betydligt närmare svenskan än de sydnorska.
Nå, tanken på en långhelgstur till Lofoten tog form i början av juli, då jag och motorcykelkamraten Thomas började titta på vilken helg som skulle kunna vara lämplig med hänsyn till semestrar och familjeåtaganden. Vi landade i 24-27 juli som varandes den lämpligaste tidpunkten, och planeringen antog en allt fastare form.
Jag körde min BMW R100RS från 1978, nyrenoverad och utrustad med Krauserväskor. Thomas är hård och touringkör sin Triumph Speed Triple. Då mina packmöjligheter var större tog jag tältet, köket och det mesta av maten. Vi hade också varsin vattentät packrulle att stuva sovsäckar, kläder och annat fuktkänsligt i.
Tvåmanstält WBT-2 och Trangiakök fanns sedan tidigare och befanns vara lämpliga för ändamålet. Som liggunderlag valde vi uppblåsbara Exped, då de tar otroligt liten plats i packningen. Att jag sedan ändå tog med mig ett extra vanligt skumplastunderlag var väl ett utslag av jag-har-ju-ändå-plats och att det faktiskt är trevligt att kunna slänga ut och sitta på vid friluftsluncherna.
Vi köpte norska kartor med lite olika upplösning. Vi är lite old school på det sättet att vi vill ha riktiga kartor, där den ene har mer detaljer, den andre bättre överblick. Sedan kommunicerar vi vägval och sevärdheter sinsemellan med Cardo G9x. Att vika kartorna på bästa presentation i tankväskornas kartfack blev en utmaning som tog sin tid, särskilt i lite blåst.
Vi kompletterade packningen eftersom och jag bokade färjan Bodø-Moskenes på förhand. Då hade vi tidsramen, så det blev till att starta ganska tidigt på torsdagsmorgonen för att ha tid att åka väg 812 på norska sidan, kolla Saltstraumen och vara i god tid till färjan.
Off we go. Direkt på morgonen upptäckte jag att startreläet krånglade, så det blev en mycket kort sväng tillbaka till garaget och låna relät från vårt hojbygge. Sedan blev det långa benet via Arvidsjaur, Arjeplog och över fjället in i Norge.
Färdigpackad kvällen innan.
Startklara på morgonen.
Tankning i Arjeplog.
Just när vi kommit över på norska sidan så ser vi hur det står en stor varningstriangel mitt på vägen, jämte några röda lampor. Det står också människor där. När vi kommer närmare så ser vi att det är poliser med skarpladdade automatvapen (till och med med fyllda "jägarmag"). Vi blir beordrade att svänga in till kanten och legitimera oss. Som tur är ansågs vi inte vara något hot mot rikets säkerhet, och vi kunde fortsätta efter vänligt samtal och lite skratt. Samtidigt med oss dök det upp en till hoj (sannolikt den BMW R1200GSA vi såg vid en rastplats vid fjället) och vi snackade litegrann innan vi for vidare.
Strax efter detta tar vi en rast vid vägen. Jag micklar med startreläet och Thomas gör lunch i medhavd grön påse, det är Real Turmat fast i kronans tappning. Mycket gott, och hojen startar snällt efteråt.
Väg 812 var mycket fin. Att se upp med var förutom skarpa kurvor och färister även en myckenhet djur, alltifrån får och getter till älgar, som obekymrat sprang över vägen där man minst anade det.
Saltstraumen besöktes, men vid denna tidpunkt var det dessvärre ganska stilla vatten, och färjan väntade.
När vi kom fram till Bodø var det självfallet ingen match att hitta färjeläget, och vi fann oss vara i god tid. Då vi bägge var resa-på-färja-med-mc-rookies, frågade jag en motorcyklist som stod längst fram i ena kön hur man gjorde. "-Kör längst fram och gör sedan som personalen säger", sade han och så gjorde vi. Det visade sig vara samme BMW-åkare som vi gjort kort bekantskap med när vi blev stoppade vid gränsen och det var skoj att ha någon att prata med under väntetiden.
På fällan skulle hojarna säkras, vilket för min del var enkelt. Nu var väl inga större stormar att vänta, men visst är man alltid lite osäker när man aldrig gjort det förut. Jag gjorde det enkelt och drog en slinga genom handtaget ned mot sidostödet.
På färjan satt vi tre och pratade, åt en bit mat från den prisvärda menyn (OBS, buskis!) och försökte vila lite.
Efter några timmar dök emellertid Lofoten upp i fjärran. Vilken syn!
Vi körde av, vinkade adjö till Mats på 1200 GSA-n och begav oss söderut till Å, för att se var vägen slutade. Vacker, smal och enormt kurvig väg i några kilometer med en miljon turister överallt. Vi vände och tog beslut att bege oss norröver någon timme för att hitta lämplig tältplats. Vi åker genom Reine och förundras över intrycken.
Här träffar vi på Mats på GSA-n igen, vi stannar och surrar lite och han har liksom vi inga särskilda planer, så vips så är sällskapet tre personer! Vi stannar i Ramberg på Flakstadsøyas nordkust där det finns en fin strand och rastplats.
Middagsbestyr och babbel ända till sovdags. Vi förbrödras också över en liten Jägermeister, medtagen för ändamålet.
Morgonen efter börjar i dimmans tecken, men sceneriet förändras direkt vi rundar första kurvan.
Vi stannar för en liten fotosession.
När lunchtiden börjar infinna sig hittar vi en trevlig skreva i lä där det faktiskt blir lite väl varmt i längden, men mycket vackert.
Thomas tar en idolbild på mig (och jag givetvis på honom).
Om någon trodde att de vackra scenerierna därmed skulle upphöra, så var det fel.
Vi åkte vidare i denna miljö/väderkombination, tog norra sidan av Vestvågøy innan vi åkte ned till Henningsvær, där vi vände norrut igen. En fika på Lofotens golfklubb, där vi hamnade i samspråk med fd MC-åkare från Sundsvall.
Fina vägar. Tankning i Svolvær, där ett besvärande läckage uppstod efter tankning. Det visade sig vara Jägermeister, som pga dåligt återförsluten kork samlades i en pöl längst ned i tankväskan. Skruva åt korken och torka upp med papper räckte som tur var.
Sedan nordsidan av Austvågøy och sedan ned igen till Digermulen och färjeläget, där affären precis hann stänga.
Vi fortsatte längs vägen,
där vi sedan åkte längst ut på Årstein längs en grusväg och hittade ett fint ställe att sova på.
Då det var en stuga strax intill frågade vi om lov innan, vilket uppskattades även om det inte ansågs nödvändigt.
Jag och Thomas tog en utflykt på kvällskvisten, det blev rentav lite klättring så att vyerna skulle kunna bli ännu bättre.
Vi var inte ensamma om att tycka att dessa vyer var fina.
På vägen ned belönades vi med lite hjortron.
Ett bad i havet avslutade en minst sagt komplett dag.
Morgonen efter anträdde vi färden norrut igen, helt utan planer.
Vi tankade i Sortland och hade "ö-råd": Vi tar Andøya!
Längs vägen såg jag en tidig Goldwing stå parkerad vid vägen i Dverberg. När vi kom närmare såg jag en handtextad liten skylt: "MC-museum". Vi svängde förstås tvärt in.
Innehavaren satte på kaffe och visade oss runt. När det framkom att vi också sysslar lite med att sätta fart på gamla hojar blev han eld och lågor och vi blev inbjudna att besöka det innersta. Det visade sig att det inryms en MC-klubb i samma lokaler.
Inte helt olikt Brooklyns klubblokal faktiskt... (om man töjer liiiite på det).
Vidare norrut mot Andenes! Vädret var lite smådisigt men inget egentligt regn och hyfsad sikt också. ORION var förresten hemma.
Mats bjöd här hela sällskapet på valbiff, som tillhörde det godaste jag ätit. Skall ni besöka stället, så rekommenderas detta å det varmaste. 230 kronor är billigt i Norge, och maten var perfekt.
Vi åkte västra sidan ned på Andøya och nu började det regna litegrann, så Thomas drog på sig regnstället.
När vi kom tillbaka till Sortland skildes våra vägar åt; Mats funderade på att antingen åka vidare norrut mot Alta eller åka söderut via Narvik. Vi skulle ta en sväng via Harstad och sedan sova i Riksgränsen. Lite vemodigt som alltid att skiljas åt.
Vi tog färjan mellan Flesnes och Revsnes för att spara lite körväg och faktiskt också för att prova på att åka vanlig vägfärja. Ingen fastspänning här, vilket med mitt automatiskt infällande sidostöd kändes lite osäkert för att lämna hojen.
Öster om Harstad, på nordsidan av Skånland på fastlandet hittade vi ett fint ställe alldeles vid vattnet. Där gjorde vi kulinarisk middagsmix och stekte lite i solskenet. Alternativet att slå upp tältet fick gå bort, då stora moln drog in och vi beslöt att åka vidare till Riksgränsen.
Vi tankade i Bjerkvik (vete tusan om det inte var Mats på GSA-n som vi såg försvinna precis när vi svängde in på macken) och åkte över Bjørnfjell i otroligt vacker kvällssol.
Framme i Katterjåkk måste vi ju busa litegrann och for upp till Nordalsliften för att ta några fotografier. Lite lätt terrängkörning har ju aldrig stoppat en RS.
Thomas fotograferar den lilla bäckravinen som jag nyss forcerat med spinnande bakhjul.
Hä ä som fint i fjälln.
Äntligen i husvagnen.
Startreläkrånglet kom tillbaka, så jag rev eländet igen.
Oxiderade/brända kontaktytor och även ett bleck som var lite feljusterat.
Vidare, här ett kort stopp i Abisko.
Vi önskade oss regn, det fick vi i Harads, där också vägbygge ned till Boden satte igång. Slagregn och grusväg med potthål, det är allt livet det!
Väl hemkomna konstaterar jag att i Norge plattslits inte däcken.
En kär vy efter resan. Vilken hoj alltså, inte minst för att vara 36 år gammal och ha gått över 17.000 mil.
Det var allt, folks!
