Dag 1.
Blott den vet,
som vida reser
och fjärran farit har,
vad lynnesart
leder envar.
Han vet, vad vett är. Vi åker från Luleå vid 09.30 och sneddar ned genom Piteå-Glommersträsk-Norsjövallen-Lycksele (lunch)-Åsele-Dorotea-Strömsund-Laxsjö-Föllinge-Krokom och sedan middag i Undersåker. Vidare Duved-Medstugan-Skalstugan-Levanger-Trondheim och slutligen Soknedal, vilket var dagens etappmål. Knappt 100 mil avverkade och jag lyckades bryta av min 12V-stickpropp så nu var jag utan laddmöjligheter till telefon och intercom.
Som tur var hade jag med mig några batteribankar så de fick ligga på laddning i Speed Triplens tankväska. Löst tills vidare.
Dag 2.
Vatten tarvar
vandrarn, som kommer till måltid,
handduk och vänlig välkomst;
välvilligt sinne,
om han sådant kan vinna,
samspråk och bjudning tillbaka. E6 söderut och över/runt Dovrefjell. E6 genom Norge är ju en trist historia med 60/70/80 hastighetsbegränsning och massor av tung trafik. Bara att genomlida och desto härligare att få svänga av.
På väg mot Trollveggen stannar vi och lunchar uppe längs en bergssida, så högt man kommer utan att lösa biljett till ett skidområde...
Sedan vidare mot Trollveggen; här ser vi två hoppare som packar ihop sina prylar så vi har missat dem med några minuter. Fint och lite Kodak Moments innan vi svänger söderut och upp mot den sägenomsusade Trollstigen. Visst, den är trevlig men oj vad många turister och husbilar och fan och hans moster. Vi som ville vara för oss själva?! Konstigt.
Väl uppe drar vi bara vidare och ned i den vackra terrängen söderut, bla Valldal med alla frukter och bär. Vi fortsätter mot Ålesund men svänger av strax innan för att hålsa på min svågers föräldrar i Eiksund, Ulsteinvik. Vi kommer småningom dit och skickar en selfie med huset i bakgrunden till svågern och först då får vi veta att föräldrarna är på semester i Wales... hrmf. Nå, istället blir vi inbjudna till hans kusin i Fosnavåg och fram tills de kommer hem från bion åker vi ut på Runde och tittar. Sen kväll efter babbel.
Dag 3.
Stor omväg
till ovän är,
fast vid vägen hans stuga stode;
men till god vän
på gen vägar,
vore han än fjärran faren. Vi startar tidigt som vanan är, och åker söderut genom den nya Eiksundstunnelen: Världens djupaste vägtunnel minsann, med sina 279 meter under vattenytan. Sedan vidare mot Stryn, där vi vid vägkanten lunchar en trerätters festmeny (hårdbrödmacka med lyxmakrill i tomatsås, en påse REAL Turmat, och slutligen kaffe med mintchoklad). Sålunda styrkta valde vi gamla Strynvägen över fjället och det var nog resans egentliga höjdpunkt. Fantastisk utsikt, knappt någon trafik alls, gott vatten i bäckarna och trevliga vägar - så trevliga att jag faktiskt skrapade i de dyra magnesiumventilkåporna på bägge sidor i hårnålarna... Shit happens, men ingen fara på taket. Cylinderskydd läggs dock på inköpslistan framöver... Ser ju bara lite fräckt ut om inte annat.
Vidare över fjället och över till det hypade turistcentret Dalsnibba, där man har fin utsikt med i Geirangerfjorden. Tja, nu har vi varit där iaf.
Ned i Geiranger och den vägen var både trevlig och vacker. Geiranger bjöd på fikaplats alldeles nere vid vattnet och vi åsåg spektaklet med stora fartyg som kommer in efter varandra och vänder, liksom de massor av italienska turister som hyrt cyklar och trampade fram och tillbaka på raksträckan invid vattnet...
Vidare norrut längs ytterligare en fin väg. Här blev en norsk bilist i en Suzuki Vitara så eggad av att bli omkörd att han höjde sin fart med 20 km/h nedför serpentinerna och det började bli farligt. Han låg mellan oss och jag låg bakom honom och såg hur hans innerhjul var utanför vägkanten i varje kurva. Som tur var kom vi ifatt ett husvagnsekipage och då kunde vi smita om i en innerkurva och så var vi av med honom. När vi kom ned till färjan hade den lastat fullt och skulle gå, men kaptenen viftade ombord oss och vi hann bara på så drogs lämmen upp och färjan lämnade land. Det finns alltid plats för MC och "först på-först av" är en mycket sympatisk regel när man åker färja. Är det kö åker man helt sonika förbi allihop och ställer sig först.
Vidare mot Valldal, där vi köper färska bär och pratar lite med jenterna som står vid vägen och sedan Trollstigen från andra hållet - nu betydligt trevligare av någon anledning. Vidare mot Åndalsnes och mot Molde men vi letar tältplats vid vatten på några ställen men stannar slutligen i Røvika och slår upp tältet för natten.
Dag 4.
Gå skall man,
ej är gott, att gäst
är ständigt på samma ställe.
Ljuv bliver led,
om länge kvar
på en annans bänk han bliver.Vi beslutar att dra oss norrut via Atlanthavsveien och kör hela sträckan från Bud till Kristiansund. Men först tanka Shell V-power och köpa en ny 12V stickkontakt och montera så laddningen funkar av prylarna. Vi konstaterar att Atlanthavsveien ju inte var så märkvärdig, kändes mer som en turistfälla ärligt talat. Nåja, nu har vi sett det med. Lunch i Kristiansund som beskrivet i tidigare inlägg. Mätta och belåtna åker vi vidare mot norr. Orkanger, sedan norrut och färjan till Brekstad. Långa benet före och efter ett tag är vi i Namsos och kör över fjället i regn till Gäddede där vi i vått nattmörker slår upp tältet i ett skogsparti, delar på en flaska whisky och somnar. Flaskan var 20cl så det var inte så farligt för den som undrar.
Dag 5.
Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
Fast man tågor har till tak
och blott två getter äger,
är det bättre än bedja om mat. Väcktes av en älgfjoling som vid sexsnåret kom smygandes och sniffade på tältet, sedan kunde jag inte somna om. Artbestämningen gjordes först några timmar senare då vi klev ut och såg spåren. Förstärkt frukost, för idag skulle det köras hoj. REAL turmat, kaffe och choklad. Regn.
Iväg längs Stekenjokkvägen och blandat småregn. Inte jättelåg molnbas så sikten var skaplig vilket var tur, för detta är en fin väg - "Vildmarksvägen" som den kallas. I Dikanäs stannade vi, drack kaffe och gick på muggen. Regn som studsade någon decimeter upp efter att den träffat vägbanan och det gjorde nästan ont när dropparna träffade skinnstället. Märkligt nog var det inga större problem att köra hoj i detta väder och jag höll mig helt torr i mitt smått fantastiska Atlantis-ställ. Tja, sedan var det ju bara att stå på över Slussfors och Flakaträskvägen, en burgare i Sorsele och sedan långa benet hemåt. Kaffepaus vid Åkroken mellan Arvidsjaur och Älvsbyn var det enda som bröt av. Ja, sedan kom vi hem.
Erfarenheter att ta med sig:
Ta med en extra 12V propp ifall den första går sönder.
98 oktan finns inte på alla mackar och Statoil är bara att glömma i Norge. Här regerar Shell med sin fantastiska V-Power som inte bara får hojen att kännas som om den hade 10 hk till, med denna bensin drar den betydligt mindre också. Någon får gärna förklara hur det går till, men när jag tankade fullt med V-Power drog hojen mellan 0,37 och 0,42 l/mil medan vanlig 98 oktan gav en förbrukning på 0,46-0,51. Om det lönar sig däremot vet jag inte, den kostade dryga 16.50 kr/litern.
GPS är kul att ha, men har man två så visar de olika... jäkligt märkligt det där.
Kartan och vägskyltar är oöverträffat, Google maps satellitbilder är jäkligt bra när man vill reka tex tältplats.
I år skippade vi Trangiaköket och tog bara med oss ett snabbkök typ Jetboil vilket är optimalt när man ändå bara värmer vatten och fyller termosarna.
Hilleberg Kaitum 3 GT samt Exped Synmat 7 gav allt utrymme och komfort två hojåkare behöver på långresa och käket har vi ju sedan tidigare ett fungerande koncept med REAL turmat som kompletteras med andra godsaker. Det är sällan man känner behovet av något annat.
I år regnade det mer än vid de förra turerna men ärligt talat: inte spelar det någon roll. Det är ju snarare mer upplevelserikt att få lite mer strapatser på det viset, och så länge man har bra kläder gör det absolut ingenting.
315 mils rent nöje, även om det då och då kändes skönt att stå och köra en stund pga knävinkel och blodcirkulation i de bakre regionerna så var det ingen pina att köra 13-14 timmar på en dag (vilket i Norge inte behöver vara så särskilt många mil).
Vi ser fram emot nästa års resa, undrar vart det blir?