Att autobahn är trist och stressigt är väl ingen nyhet.
Min resa genom Tyskland toppades dock av nya intryck när det började vräka ner regn. I min enfald trodde jag att tempot på trafiken skulle sjunka i takt med regnets intensitet. Helt fel !!!
Själv sänkte jag farten till ca 90 Km/h. Då kommer långtradarna som ett tåg och forsar om en i en svindlande hastighet. Varje ekipage rev upp enorma mängder vatten och ibland kändes det som någon slängde hinkvis med vatten på mig. Det var bara att härda ut. Fanns liksom ingenstans att ta vägen. Höll ett öga i backspegeln hela tiden så man var beredd på när nästa tsunami skulle passera.
Någon dag senare. Torrt och fint med solen som värmer. Glest med trafik , boxern jobbar trivsamt på 4000 rpm och det känns ganska avslappnat.
DÅ ser jag långt fram något på vägen. Instinktivt släpper jag på gasen och sekunden senare ser jag att det är två fetgumpade duvor som sitter mitt på vägen.
Nu går allt jävligt fort kan jag säga. Att bromsa är inget alternativ då det finns fordon bakom mig med hög hastighet. Svänga zig-zak över vägbanorna är inte att tänka på då en myggskitsstor prick i backspegeln kan ha passerat dig på någon sekund. Hänger mig på tutan , duvorna upptäcker nu den annalkande faran och börjar flaxa febrilt för komma undan.
Första duvan väljer rakaste vägen bort från vägen. Duva nr 2 velar om vägvalet.
Jag inser att jag kommer att krocka med fanskapet. Hinner slå ner visiret , kryper ihop bakom kåpan , håller stenhårt i styret..
PANG !!! Känner en hård smäll i cykeln och på benet. Duvan mötte döden i störtbågen på höger sida för att sedan smälla in i mitt ben.
Blod , fjädrar och andra saker från duvan fanns nu över båge , cylinder och mina byxor.
Tack vare att den träffade bågen påverkades inte cykeln stabilitet av smällen. Jag var rädd att den skulle ta i styret och ändra riktningen på framhjulet. Då hade man kunnat hålla sig för skratt.
En flaska Ramlösa fick stå för grovsaneringen och väl hemma var man några erfarenheter rikare.