Att se en film, efter att man läst boken, innebär ofta en besvikelse. Som regel har man gjort sig ett antal föreställningar om, hur personerna i boken ser ut, och i vilka miljöer de rör sig. Dessutom är filmversionen långt ifrån alltid trogen den skrivna förlagan.
"En man som heter Ove" är ett undantag. Jag läste Fredrik Backmans då rätt nyutgivna bok under en tågresa från Åre till Stockholm (hade läst ut den i höjd med Tierp) och gillade blandningen av komik och tragedi.
Hannes Holm har en annan ton i filmen, vilket i detta fall inte på något sätt är negativt - för vare sig boken eller filmen. Resultatet är en djup mänsklig berättelse, där man först möter tvärviggen och rättshaveristen Ove - och därefter steg för steg får reda på, varför han blivit, som han blivit, samtidigt som han närmast mot sin vilja dras in i nya sociala sammanhang.
Missförstå mig dessutom rätt - varken komik eller tragedi saknas i filmen.
Till detta kommer, att skådespeleriet är prima, och tempot är vettigt. Hysteriska klipp och speedade filmtekniska trick lyser med sin frånvaro. En varmt rekommendabel film.