av Bror Gårdelöf » 2018-03-26/08:57
Jäpp. Jag har skrivit om det förr; att specialistkompetenta kirurger i Storbritannien tituleras Mr - inte Dr.
Det har sitt ursprung just i fältskärsyrket - och fartygsläkarmotsvarigheten på brittiska örlogsmän. Än idag tituleras fartygsläkaren The Ship Surgeon - och den amerikanska motsvarigheten till Socialstyrelsen heter av någon dunkel anledning The Surgeon General!
De akademiskt bildade läkarna dög långt fram i tiden inte särskilt mycket till, samtidigt som de kunde omvärva sig med en sky av påstådd lärdom och alltså titulerades Doktor. Fältskärerna och deras motsvarigheter hade en praktiskt utbildning, utan akademi, och titulerade därför - nedlåtande från läkarna - Mr. Med tiden blev detta en omvänd snobbism. Fältskärerna gick vidare till att bli kirurger i modern mening - och behöll tituleringen Mr som en markering av, att de dög något till!
Internmedicinen började ändra karaktär under 1700-talet. Den engelske läkaren William Withering lyckades avlocka en klok gumma hennes recept på en dekokt, som kurerade vattusot - dvs svullnad i kroppen, beroende på att hjärtat sviktade. Dekokten hade många ingredienser, men Withering tog bort den ena efter den andra och kunde till slut konstatera, att den verksamma beståndsdelen var blad från fingerborgsblomman, digitalis purpurea. (Detta var enligt Wikipedia inget nytt. Digitalis' effekt var känd sedan åtminstone medeltiden. En hake var - och är - att digitalis är giftigt i för stora doser och då bland annat kan orsaka livshotande hjärtrytmrubbningar.)
Digitalis köptes förr som malda blad på apotek, folia digitalis. Haken var, att halten verksam substans varierade, så det var svårdoserat. Numera köps det som tabletter, mest kända under varumärkesnamnet Lanacrist, så numera är doseringen lätt kontrollerbar - och har varit en klassisk behandling mot hjärtsvikt och diverse rytmrubbningar. Idag är den inte lika utbredd som tidigare, eftersom vi fått nya substanser, men den finns. Och när jag var nybliven läkare, var det standardbehandling av svikt. "Lanacristreceptet kom med pensionsbrevet."
Den engelske fartygsläkaren James Lind är världsberömd för A Treatise on the Scurvy ("En avhandling om skörbjugg"), där han i mitten av 1700-talet elegant visade, att intag av lite citronsaft varje dag förhindrade skörbjugg. Idag vet vi, att skörbjugg orsakas av brist på C-vitamin, men det visste man inte då. Resultaten talade emellertid för sig själva - även om det tog ett antal decennier för perukstockarna i det brittiska amiralitetet att ta till sig Linds slutsatser och såg till, att varje man ombord fick en daglig dos - vilket förstås märkbart påverkade hälsoläget ombord och därmed örlogsmännens stridsduglighet. En konsekvens av detta är, att brittiska sjömän än idag kallas limeys.
Att fartygsläkarna inom Royal Navy inte bara var några enkla bensågare, visas också i filmen Master and Commander, där just fartygsläkaren är vetenskapligt intresserad, och när strid inte är omedelbart förestående, har han tid att gå i land och studera djurliv etc.
Även skildringen av, hur Lord Nelson kom ombord med sönderskjuten arm och lugnt sade till fartygsläkaren - som var 28 år gammal - att göra i ordning sina instrument för amputation, bär prägel av, att man visste, vad man gjorde - med de medel, som då stod till buds.
En hos oss föga känt person är Dominique-Jean Larrey, som före franska revolutionen var fartygsläkare i kungliga flottan och som sådan deltog i minst en resa till Amerika och tillbaka. På den tiden var det fullständigt självklart, att om ett fartyg över huvud taget klarade av hela resan (de kunde ju gå under med man och allt), skulle i alla fall några i besättningen inte överleva. "Så var det bara." Trots sin ungdom måste Larrey ha haft en ovanlig övertalningsförmåga, för han fick befälhavaren att gå med på nya hygienrutiner ombord - vilket resulterade i, att man återvände hem utan att ha förlorat en enda man! Detta var för sin tid något oerhört, och för dem i det förrevolutionära Frankrike, som hade råd att resa, blev fartyget något av ett turistmål!
Efter revolutionen blev Larrey med tiden chefskirurg i Napoleons kejserliga garde och som sådan håller han ett rekord, som förhoppningsvis aldrig kommer att slås; mer än 200 amputationer inom loppet av ett dygn. Larrey låg hundra år före sin samtid, vad gällde traumatologi, och hans resultat var enastående - men han vägrade att ta avstånd från Napoleon efter dennes slutgiltiga nederlag och blev därmed persona non grata i Frankrike. Idiotiskt nog - men måhända föga förvånande - blev även hans metoder non grata, vilket franska soldater fick betala med sina liv under resten av 1800-talet. Soldater, som Larrey skulle ha räddat - om än till priset av en förlorad extremitet - drabbades under hans efterföljare av blodförgiftning och döden.
Idag har naturvetenskapen slagit igenom helt inom internmedicinen, dvs man gör noggrant kontrollerade studier, där ett preparat jämförs med antingen en annan, känt verksam substans eller placebo, varpå man drar slutsatser, huruvida den nya substansen är något att ha eller ej. Föga förvånande kostar det idag alltså enorma summor att ta fram nya läkemedel.
En annan kuriös medicinhistorisk sak är tandläkaryrket. Det finns ju egentligen inget logiskt skäl till, att tandläkare inte skall vara läkare, och villkoren för tandvård och övrig sjukvård har inte varit desamma i Sverige.
Den historiska förklaringen är, att kirurgerna - fältskärerna - alltså från början kom från barberarskrået, medan tandläkarnas ursprung var smederna! När tandvärken blivit tillräckligt olidlig, gick man till smeden, som drog ut tanden.
Smeder är ju också ett skrå, som har att lösa praktiska problem. För några decennier sedan läste jag, att en smed, som hade tillgång till ässja, städ, hammare och tång, själv kunde tillverka alla andra behövliga redskap - och det är ju logiskt, att han då också kunde tillverka tänger för tandutdragning.