Jag funderade på, ifall detta borde ligga under "Vad fick dig att inte le idag" eller som egen tråd - och valde som synes det senare.
I senaste MC-Folket, som kom idag, finns artikeln om 29-årige Johannes, en tysk student, som kört hoj många tusen mil på högst skiftande underlag, ända sedan han var arton. För tre år sedan överlevde han nätt och jämnt - tack vare högklassig kirurgi och intensivvård - en olycka på E 4 utanför Söderhamn. Han är svårt märkt för livet och kommer enligt egen utsago aldrig mer att kunna köra hoj.
Utifrån artikeln är de väsentliga inslagen i samband med olyckan
* nylagd asfalt i vänster körfält
* rikligt med bitumen i skarven mellan den gamla och nya beläggningen
* regn
* samt en decimeters nivåskillnad mellan den nylagda asfalten och stödremsan vid mitträcket.
Hojen fick inga egentliga vurprepor(!) men var i stället helt nerkletad med bitumen, och vittnen till olyckan hävdar, att vägen var såphal. Med hjälp av SMC har Johannes dragit Trafikverket inför domstol. vi får se, hur det går - men oavsett utslaget består naturligtvis hans skador.
Min reflexion utifrån denna tragiska olycka är, att nylagd asfalt i sig är ett varningstecken för dåligt grepp (inget nytt där). Lägg till regn, så kan greppet bli näst intill obefintligt - och med en massa bitumen därtill blir resultatet än värre!
Slutsats: Det finns mycket goda skäl att efter förmåga undvika nylagd asfalt och regn - alternativt att köra, som om underlaget vore is!