Har funderat på detta inlägg i en dryg månad, sedan jag kom fram till att jag ska ta en paus med hojåkandet och sälja den jag nu har och sälja och ge bort lite prylar runt om (inte allt)
Ni som känner mig lite vet att det inte är direkt ovanligt med "drama" runt i kring mig...
Jag skrev en likande tråd i augusti 2020, sedan köpte jag en ny hoj våren 21 och byte den mot den nuvarande 2022.
Ovan är den korta och raka texten, ingen förklaring, ursäkt eller rättfärdigande, och här kan du sluta för det säger det relevanta.
/Peter
Om du vill lyssna så vill jag berätta ganska utlämnade lite om mig själv som person och mitt liv, aningen gränslös? jo kanske men jag kan inget annat, och jag söker mina medmänniskors godkännande/acceptans för mina val hur konstig det än kan låta.
Att jag irrat runt i mc-landet är mitt eget val och ingen annans fel att jag nu tar paus, jag hamnade här för jag sökte en plats att höra hemma på, känna samhörighet och fann det här, så det var med lust jag klev in och tog A kort 2011
Jag valde en helt ny 1200GS som jag köpte innan jag hade kortet på vintern, en god vän körde hem den från Solna till Kungsholmen när snön försvunnit och i september 2011 klarade jag kortet både teori och praktik på första försöket!
Nu 3 hojar senare så tar jag en paus, varför då?
Jo jag blir för stressad och deprimerad av att jag inte kör så mycket som jag "borde vilja" för att ha en cykel för 180k, jag förebrår mig själv för detta, ingen annan par sagt något negativt, det är min bild av mig själv som säger det, och min rationella del tänker att strunta i det, bry dig om vad du själv vill och skit i andra.
Min känsla kan jag inte kontrollera och den är på mig hela tiden och förebrår mig.
Jag tycker att jag är dålig på nästan alla sätt som hojåkare, kompis och klubbkompis....och så vidare.
Detta låter ju inte bra tänker du? några tänker säkert att detta har vi fattat för länge sedan!
Då säger jag att jag har tänkt som jag skriver ovan om 95% av mitt liv, hur jag är som person, vän, bror, arbetskollega osv...
Fördrygt 4 år sedan var jag riktigt låg, eller det var kanske inte värre än dom 20 åren innan? men det var då jag tänkte att antingen gör jag något NU eller så avslutar vi detta.
Tog kontakt med en psykolog och fick ett antal besök kostnadsfritt via min statliga anställning sedan var det bara att byta och hoppas att jag fick någon bra via det allmänna ELLER betala själv för privata besök, och jag valde att betala ur egen ficka (svindyrt men vad fan skall man göra)
Jag går fortfarande 2ggr/mån.
En stor sak men min obefintliga självkänsla och självförtroende är att jag upplever att jag har otroligt dåligt minne, märks mest på namn på personer, det har varit på detta sätt så länge jag kan minnas
2020 beslutar jag mig för att försöka mig på en positiv förändring så jag säljer min 25m2 lgh på Kungsholmen som jag bott i över 20 år och flyttar ifrån staden jag älskar, inte för alltid men för en tid och jag hamnar i Strängnäs.
Jobbar kvar i samma statliga verk men byter arbetsplats till Eskilstuna.
Här får jag en ny husläkare som är helt magiskt bra, jag har aldrig upplevt något likande, vilket engagemang!
Och efter 6 månader c.a är vi båda överens om att jag är och troligen varit deprimerad länge, kanske stora delar av livet?
Så jag börjar med medicin (kan avslöja att igår efter 2 olika sorter har ingen fungerat på mig utom tråkiga biverkningar)
Men jag försöker åtminstone, jag pendlar till Sthlm för att upprätthålla psykolog kontakten än idag.
Jag är nu innan på min andra semestervecka och nu har jag börjat att träna, vilket jag aldrig gjort förut! (det är sant)
Jag har skaffat 2 katter som är så underbara att jag inte med ord kan beskriva det.
Jag gör allt jag bara orkar för att bli bättre, jag säker inte lycka, jag söker lugn och ro och en stabil grund att bygga något på med mig själv i centrum och det är fan inte lätt när jag i hela livet avskytt mig själv, nej jag tror inte jag är värdelös jag VET det för det är så jag i min hela varelse känner nästan hela tiden.
För nu att bromsa ner detta så att ingen ringer 112 så jobbar jag hårt och seriöst på detta, jag investerar allt jag bara orkar i mig själv och jag vet ännu inte om jag kommer lyckas, men jag skall ge det en ärlig chans!
Mitt dåliga minne då? som jag skrev om ovan, jo jag gjorde en neurologisk undersökning förra sommaren, det tog nästan 10 möten med en massa tester och man kom fram till att jag har en skada i hjärnan ovanför höger öra är det ett avbrott (så fick jag det beskrivet) och den är troligen medfött och får till följd att jag har inget problem med att förstå saker men jag har mycket svårt att ofta få det att fastna och lagras, blir jag sedan mista stressad och tänker dåliga tankar är det nästan kört.
Detta kan inte göra något åt, det finns minnestekniker men jag är inte där ännu.
Att jag har problem med minnet är en stor grej för mig, om jag tar ett exepel som många kan relatera till så årsmötet i Arjeplog, jag minns kanske 20% av det, resten är borta, eller inte borta, det finns där men jag har extremt svårt att plocka fram det, jag behöver bli påmind så att minnet triggas.
Tänk er mitt minne som en vaktmästare som strå och väntar på nya minnen, när det kommer hos många av er tar han minnet går till et speciellt rum, öppnar dörren och lägger det i en speciellt arkivskåp under tätt flik.
Min vaktmästare får ett minna går till närmaste rum, öppnar dörren och slänger in det i högen med minnen på golvet....det fins där men gissa om det är svårt att få fram?
massor av folk i klubben jag träffat kanske 5-10 ggr kommer jag inte ihåg namnet på gång 11...
Jag skulle till 90% inte kunna förklara eller beskriva en semesterväg jag kört, ingen aning om vilka orter jag passerat fastän jag läser kartan och ser skyltarna...
Att jag fungerar så kanske inte låter så alvarligt men det gör det svårt att delta och vara aktiv i diskussioner.
Om jag ställer en fråga här på forumet och till slut förstår det svaret jag får så är den ofta borta 2 år senare när problemet eller fråga kommer upp igen.
Så nu tar jag en paus, jag orkar inte fundera på mitt hojåkande och allt som jag själv hittar på att jag borde göra.
Ingen enda människa i denna klubb är orsaken till de3tta beslut, snarare tvärtom, det finns så många helt makalösa människor här! problemet är att jag inte orkar med mig själv just nu och skalar därför bort saker, jag försöker träna istället för hojåkandet tex.
Hojåkandet är för mig 100% nöje och just nu är en nöjesmaskin för en massa pengar parkerad utanför och jag har inte rullat en meter på 2 veckor.
jag måste hyra förvaring på vintern då jag saknar garage, pallar inte det.
Den hoj jag nu har är min UTAN TVEKAN bästa hoj jag någonsin kört eller haft, så valet av den var det inget fel på, den är från min nuvarande ringa erfarenhet det bästa jag skulle kunna ha!
men tro mig beslutet är fattat och jag kallar det paus och inte att det behöver vara för evigt, men jag vill lära mig något av mina misstag, och det var ett misstag att köpa dom 2 senaste så till vida att dom inte löste mitt problem som var på en helt annan plats.
Nu är det nästan slut, vet ni vad jag funderar på? hur många som skall tycka att jag är dum i huvudet och varför jag berättar detta för er? förnuftet säger att några gillar mig men det är dom som inte gillar mig som jag i min hjärna fokuserar på....dumma känslor!
Sköt om er så hörs vi för jag försvinner inte helt
/Peter
p.s min bonus medicin