"Castles of Steel" av Robert K Massie

Kategoriregler
Utrymme för recensioner.
Vänligen håll trådämnet - kladda inte ner tråden...

"Castles of Steel" av Robert K Massie

Inläggav Bror Gårdelöf » 2019-11-08/10:49

Amerikanen Robert K Massie har tidigare bland annat skrivit Dreadnought: Britain, Germany and the Coming of the Great War (som jag inte läst) – om Storbritanniens och Tysklands marina kapprustning. Temat fortsätter i Castles of Steel, som skildrar hela första världskriget till sjöss.

Den 788 sidor tjocka tegelstenen – plus rikliga källhänvisningar – är suveränt skriven. Massies arkivstudier måste ha varit enorma. Boken myllrar av detaljer men blir sällan träig – utom när han i detalj går in på vissa personers komplicerade privatliv.

Tysklands kejsare Vilhelm Il var dotterson till drottning Victoria av England och således kusin till den brittiske kungen George V. Vilhelms engelska var i stort sett brytningsfri, hoven hade haft täta kontakter – och han kunde inte föreställa sig de två länderna i krig mot varandra.
Likaså var Vilhelm nära släkt med den ryska tsarfamiljen.
Han hade en förkrympt och dåligt fungerande vänsterarm – resultatet av en mycket komplicerad sätesförlossning. Personlighetsbeskrivningen – utpräglad lynnighet och fåfänga samt anspråk på kejserligt envälde – indikerar, att han även kan ha haft en hjärnskada – en klart ökad risk vid sätesförlossning (min reflektion, inte Massies).

Storbritannien hade åsett Tysklands marina upprustning med största oro. Brittiska diplomater framförde till tyska kollegor, att ingen ifrågasatte Tysklands självklara ställning som den europeiska kontinentens dominerande stormakt, men att Storbritannien var helt beroende av sin dominans till sjöss för att säkra landets försörjning. Vilhelm II vände dövörat till.

Detta oroade högre marinofficerare i båda länderna. Innan kriget bröt ut, var de goda, ofta personliga vänner. År 1900 hade de samverkat – även ombord på varandras fartyg – för att skydda europeiska intressen under det kinesiska Boxarupproret.

John Jellicoe gjorde en lysande karriär inom Royal Navy. Mot sin vilja(!) fick han i förtid befälet över Royal Navys mest prestigeladdade enhet – Grand Fleet – vid krigsutbrottet.

Jellicoe visste, att den tyska Högsjöflottans nya slagskepp ur vissa aspekter var överlägsna de brittiska. Tyskarna hade bredare dockor och byggde fartyg med kraftigare pansar – samt bättre inre konstruktion. Högsjöflottans skapare amiral Tirpitz doktrin var, att ett örlogsfartygs främsta uppgift var att förbli flytande.
Tyska granater var avsevärt mer verkningsfulla än brittiska – och de tyska artilleristerna var skickligare än sina brittiska kollegor. Baksidan av de tyska slagskeppens stryktålighet var lägre hastighet och klenare beväpning.
Denna kunskap hade Jellicoe tillägnat sig, medan de två länderna hade vänskapliga förbindelser och genomförde ömsesidiga besök under varandras marina övningar.

Royal Navy hade motsatt filosofi. ”Slå hårt!” och ”Slå först!” innebar snabbare fartyg med grövre beväpning och längre skottvidd – men också sämre pansarskydd och färre vattentäta skott, vilket gjorde fartygen sårbarare.
Dock hade Royal Navy hela tiden ett stort kvantitativt övertag. Varje förlorat fartyg för Högsjöflottan var avsevärt mera kännbart än en motsvarande förlust för Royal Navy.

Till detta kom en tidig tysk läxa. Vid slaget i Helgolandsbuken fick pansarkryssaren Seydlitz en träff i aktre kanontornet. Eftersom ammunitionshissarna stod öppna, spred sig en brand blixtsnabbt ner till ammunitionförrådet. Hela aktre delen av fartyget exploderade. Det säger en hel del om hennes konstruktion, att hon ändå kunde linka tillbaka till egen hamn och sättas i stånd. Efter detta införde tyska flottan snabbt ett slussystem, så att en explosion i ett kanontorn aldrig skulle kunna nå ammunitionsförrådet.

Britterna fick ingen sådan skada tidigt i kriget, och eftersom snabb eldgivning prioriterades, struntade man så småningom i det slussystem, som faktiskt fanns! Priset för detta blev högt under slaget vid Jylland, då flera brittiska fartyg exploderade och sjönk efter träffar i kanontornen.

Boken har ett antal kapitel om de olika drabbningarna – och flera om det katastrofala fiaskot vid Bosporen och Dardanellerna. Underskattning av motståndarna och absurt slarv medförde, att en kvarts miljon av ententens soldater dog, medan de turkiska förlusterna inte står lika klara – mellan 250 000 och 350 000.

Tysklands fundamentala marina svaghet var, att dess Nordsjökust var kort, och att Royal Navy enkelt kunde blockera Engelska Kanalen. Alltså återstod för Tyskland att försöka ta sig ut mellan Shetlandsöarna och Norge, och där kunde Royal Navy rida spärr.

Den brittiska totala blockaden till sjöss frätte långsamt men stadigt ner Tyskland och möttes med oinskränkt ubåtskrig, som under 1917 var mycket nära att tvinga Storbritannien på knä. Men det tyska beslutet fick USA att gå in i kriget, förse britterna med amerikanska jagare och nya fraktfartyg – samt 1918 några miljoner armésoldater. Konvojering minskade risken för torpedering med minst en tiopotens – och den dominerande orsaken, till att Storbritannien klarade sig, var, att de allierade till slut byggde fler nya fartyg, än de tyska ubåtarna kunde sänka.

Mot Tysklands konstige kejsare stod tidvis närmast brottsligt inkompetenta höga brittiska officerare! Ett svårslaget rekord rörde Rum 40 – en topphemlig avdelning inom amiralitetet, som med en blandning av tur och skicklighet tidigt lyckades knäcka de tyska koderna. Tyskland kom aldrig underfund med detta utan trodde, att britternas förvånansvärda kunskaper berodde på spionage och landsförräderi.
Men en del brittiska amiralitetsofficerare såg med förakt på kodknäckarna och underlät aktivt att föra vital information vidare till de höga officerarna till sjöss!

Under sensommaren och hösten 1918 stod det klart för tyska överkommandot, att man skulle förlora kriget. Förhandlingstrevare inleddes. Högsjöflottans högsta ledning planerade trots det en sista större attack. Flottan var i princip klar att avsegla – när besättningarna gjorde myteri! I motsats till officerarna var besättningarna inte ett dugg intresserade av en sista självmordsseglats. De ville bara få slut på kriget, avsked ur flottan och åka hem.

Myteriet spred sig i land och blev en revolution, som till sist nådde även Berlin. Under några dagar existerade Republiken Oldenburg, med eldarchefen Bernhard Kuhnt som president! Som vi vet, blev revolutionen kortvarig – men dess effekter blev desto märkbarare: Kejsaren abdikerade och Tyskland blev republik.

Detta är en lång text – som ändå bara skrapar på ytan av boken. Den, som vill veta mer, har många timmars fascinerande läsning framför sig. Första världskriget ledde med tiden till andra världskriget – som i sin tur formade den värld vi därefter levat i.
Användarvisningsbild
Bror Gårdelöf
 
Inlägg: 17091
Blev medlem: 2007-11-29/01:00
Ort: Linköping

Återgå till Recensioner

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 1 gäst