"Fahrenheit 451" av Ray Bradbury

[Bror Gårdelöf]

För ett par år sedan önskade sig vår dotter några av de klassiska dystopierna från förra seklet. Utan större möda hittade jag Karin Boyes Kallocain, George Orwells 1984 och Ray Bradburys Fahrenheit 451.
Den första har jag fortfarande inte läst. Den andra läste jag i skolan som 14-åring (vilket inte var något bra val för ungdomar i den åldern - man behöver ha vuxit till sig åtskilligt, innan man sätter tänderna i den texten). Den tredje såg jag nog först i form av Francois Truffauts filmatisering 1966, med Oskar Werner och Julie Christie i huvudrollerna, men jag läste också boken, när det begav sig.

Nu har jag lånat den av dottern - och den tål verkligen omläsning! 1984 utgavs 1948, och Fahrenheit 451 1953. (Titeln påstås syfta på den temperatur, då bokblad börjar brinna, men enligt Jerry Määttäs förord i dotterns utgåva höftade tillfrågade brandmän rätt vilt, när de skulle svara på frågan, så det skall nog tas med en skyffel salt.) Jag behövde inte läsa länge för att upptäcka förvånande likheter mellan de två böckerna. De flesta vet, att bortsett från partitoppen lever invånarna i Oceanien - i 1984 - ett mycket torftigt liv; med dåliga bostäder, dåliga kläder, smaklös mat, ofta meningslösa arbeten och ständigt övervakade av en allseende överhet, som hela tiden påpekar, att de lever i ett paradis. Avvikelser från den rätta vägen leder till fängelse och tortyr. Likheten med Stalins Sovjetunionen är rimligen minst av allt en tillfällighet. Till det kommer, att det nyspråk, som hela tiden vidareutvecklas i Oceanien, görs allt fattigare på uttrycksmedel. Målet är, att människor till slut inte ens skall kunna tänka kritiska tankar - för orden finns inte längre!

I Fahrenheit 451 har Bradbury märkligt nog lyckats med konststycket att beskriva en lika torftig tillvaro "från andra hållet". Människorna i detta framtida amerikanska samhälle får inte vara olyckliga. De lever i materiellt, ytterligt ytligt välstånd, men staten är totalitär och strävar aktivt efter att beröva människor möjligheten att reflektera, välja, vara osäkra - och eventuellt olyckliga. Samtidigt pågår ett krig, men inga soldater dödas. Alla, som dör, har råkat ut för någon form av olycka - som aldrig har med kriget att göra. Sorg är meningslös. Det är bara att vara glad och välja någon ny.
Böcker - som förstås kan ge upphov till oönskade tankar och göra människor olyckliga - är förbjudna, och brandkårens uppgift är att bränna böcker, varhelst de påträffas. (Byggnaderna är helt brandsäkra, så brandkåren behöver aldrig rycka ut för att släcka något.) Böckernas ägare spärras in på sjukhus.
Bokstavligt talat hela tiden dränks människorna i glättad, högljudd och totalt meningslös TV-underhållning, som är mycket svår att komma undan. Målet för de flesta verkar vara att ha råd med fyra heltäckande TV-skärmar, så att de i ett rum kan vara totalt omgivna av TV och aldrig behöver reflektera över något annat. Mellanmänskliga kontakter i egentlig mening existerar inte. Samtalen rör betydelselösa saker och icke-ting, som ges en konstlad mening.

Brandmannen Guy Montag ser emellertid igenom allt detta och upplever en ökande tomhet. Han vill tänka, reflektera och ställa frågor, och han ser människornas olycka bakom alla glättade masker. Detta får honom att lämna sin invanda tillvaro.

Bradbury skrev boken som en protest mot den allt ytligare TV-underhållningen i USA, som enligt honom förstörde gamla umgängesformer och fördummade tittarna. (Man kan inte undgå att fundera över, vad han skulle tycka om dagens utbud!)
Idag ger boken direkta associationer till IT-samhället - med förljugna levnadsbeskrivningar på diverse sociala forum (som skapar olycka hos åtskilliga), människor, som försjunker i hörlurarnas värld så till den grad, att de kan gå rakt ut i gatan framför en bil utan att se sig om, och hyenabeteendet att inte hjälpa någon nödställd utan i stället fotografera/filma! Och bli upprörd, när man hindras att göra det!

Ray Bradbury dog 2012 - 92 år gammal. När boken skrevs, hade han knappast kunnat föreställa sig IT-samhället - vilket inte hindrar, att hans bok känns synnerligen aktuell än idag.

[Bror Gårdelöf]

Yep. I skrivande stund kommer jag inte ihåg, om jag köpte även den - ytterligare en bok, som jag tyvärr inte läst. Å andra sidan är den något att se fram emot, i alla fall vad gäller allmänbildning.