"Marionetterna" av Ingrid Carlberg

[Bror Gårdelöf]

Journalisten och författaren Ingrid Carlberg tilldelades Grävande journalisters pris Guldspaden 2008 för boken Pillret, Augustpriset 2012 för biografin över Raoul Wallenberg - Det står ett rum här och väntar på dig - och nominerades för samma pris 2019 för biografin NOBEL: Den gåtfulle Alfred. Sedan 2020 är hon ledamot av Svenska Akademien.

Marionetterna - en berättelse om världen som politisk teater är lika kuslig som nyttig läsning - om propaganda och hur den bedrivs.
Så fort Lenin fått makten 1917, satsade han mycket stora resurser på propaganda i andra länder - för att stimulera en kommande världsrevolution. En av hans vänner och medarbetare var den tyske kommunisten Willi Münzenberg, som fram till Hitlers maktövertagande 1933 skapade ett otal "hjälp-/fredsorganisationer" och tidskrifter - fasader vars pengar påstods vara insamlade från sympatisörer. I själva verket kom de från Komintern. Två kardinaldeviser var: "Det viktiga är inte, hur det är. Det viktiga är, hur det ser ut att vara." "De här människorna tror faktiskt att de åstadkommer detta själva."
Münzenberg var mycket skicklig i konsten att få med kända västliga medborgare - som Albert Einstein och ett knippe författare - i dessa sammanhang. Så småningom insåg de berörda, att de varit nyttiga idioter i Sovjetunionens propaganda och klippte av alla kontakter.

Icke-kommunistiska politiker i väst var inga dumskallar. Redan Hjälmar Branting noterade den ymniga förekomsten av hjälporganisationer etc: "Och man frågar sig på vissa håll vem som betalar".

När nazisterna tog makten, flydde Münzenberg omedelbart till Paris, där han fortsatte som förut. Hade han stannat i Tyskland, skulle han sannolikt ha avrättats efter en mycket kort process - eller mördats. Dessutom hade han fått en formidabel motståndare i Joseph Goebbels, som hade enorma resurser till sitt förfogande.

Problemen blev fler. Münzenberg hade ådragit sig Josef Stalins missnöje - och med nöd och näppe klarat sig ut ur Sovjetunionen mot löfte att återvända. Det löftet höll han inte - trots upprepade påstötningar från Kreml.

När tyskarna invaderade Frankrike, blev Münzenberg i egenskap av tysk medborgare Frankrikes fiende. Detta utnyttjade han genom att anmäla sig frivilligt för att komma med på en interneringstransport till södra Frankrike, längre bort från invasionstrupperna. Han planerade att fly till Schweiz - men försvann en dag tillsammans med två andra personer.
En junidag 1940 hittade två franska jägare liket av en man, som bedömdes ha varit död i ett par månader, under ett träd. Han hade en snara om halsen, repet hade gått av, och dess andra ända satt fortfarande i trädgrenen. ID-handlingarna angav Willi Münzenberg.
Initialt betraktade de Vichyfranska myndigheterna detta som ett självmord, men tvivlen kom snabbt. Münzenberg hade varit vid gott mod och hade gott om pengar - som inte återfanns. Vi får nog aldrig veta vem eller vilka, som mördade honom, men åtskilligt indikerar, att NKVD varit i farten - liksom med Trotskij i Mexiko.

Münzenbergs metoder dog definitivt inte med honom - tvärt om. Efter kriget skapade CIA The Congress for Cultural Freedom - med utlöpare i hela det demokratiska Europa. Officiellt finansierades verksamheten av påhittade, rika, anonyma amerikaner, men grävande amerikanska journalister avslöjade alltihop 1966 - 67.

Nya kampanjer följde. Med den smarta telefonen ändrades metoderna. Kommittéer, tidningar och hjälporganisationer behövdes inte. I stället kom trollfabrikerna, vars propaganda sprids oändligt mycket snabbare - och försåtligare.

Ingrid Carlberg pendlar hela tiden mellan då och nu. Ett av många belysande exempel är den svenska FRA-lagen. Förslaget hade legat framme ett år, utan att någon reagerat nämnvärt - varpå en intensiv debatt plötsligt flammade upp efter en helsidesannons i DN. En sådan kostade då drygt 270 000:-. Den visade sig vara köpt av en pr-byrå - som inte avslöjade sin uppdragsgivare.

Ett annat exempel är ett foto på två män, som eldar upp en bibel under Black Lives Matter-demonstrationerna, vilket fick konservativa amerikaner att gå i taket. Fotot visade sig komma från en rysk trollfabrik.

Rasmus Paludans verksamhet i Sverige finansierades i alla fall delvis av Chang Frick - känd högernationalist, som stundtals burit Putin-tröja.
Och så vidare. (Ingen skall få mig att tro, att övriga kända koranbrännare i Sverige saknar resursstark uppbackning, men det är en personlig bedömning.)

Arthur Koestler, som arbetat tillsammans med sin gode vän Willi Münzenberg, men som senare vände helt och skrev boken Natt klockan tolv på dagen - om Stalins utrensningar - skriver i sina memoarer om kampen mellan Goebbels och Münzenberg:
"Den hade lärt mig att att i en propagandakampanj var halvsanningen ett bättre vapen än sanningen ... på detta område befann sig en demokrati alltid i en sämre position än en totalitär motståndare ... ty för att kunna bedriva ett effektivt psykologiskt krig skulle västländerna tvingas offra just de principer och värden för vilka de stred."

Ingrid Carlberg vänder sig också mot idén, att journalistik numera är onödig, "eftersom allt finns på nätet". Hon ser det tvärt om: Idag är journalisterna viktigare än någonsin, eftersom de kan värdera (des)information på ett annat sätt än lekmän.

Detta är en mycket bra och mycket viktig bok - som på köpet kan lösa ett och annat julklappsbekymmer.

[Kenneth Lundgren]

Då kommer den att stå på min lista under julen. Det var det politiska spektrat med de bakgrunds organisationer som verkar under ytan.
Själv så har jag precis köpt "Klanerna: den systemhotande brottsligheten" som e-bok. Tycker man inte att världen är tillräckligt illa som den är så kan man få en inblick i hur branscher och system i Sverige utnyttjas för ekonomisk brottslighet, så man får den rätta julstämmningen.

[Bror Gårdelöf]

Tack för tipset.

[Lennart Orvarsson]

Håller helt med, Bror. Läser just nu denna fantastiska bok, och många av de "propagandaknep" som de gamla ryssarna använde, känns mycket väl igen i dagens mediasamhälle.

[Bror Gårdelöf]

En elegant detalj, som märkligt nog inte kommenteras i boken (alternativt har jag missat kommentaren): Marionetten på omslaget bär NKVD-uniform.