BMW MC Klubben

Denna vecka pågår North West 200 på Irland. Det är ett lopp på vanliga landvägar. Det hör till en av de snabbaste i värden. Den ca 14 km långa slinga har en ”raka” på ca 5 km där det går på full rulle. Efter rakan måste man bromsa ner till ca 40 kn för att klara nästa kurva. I år är det 90 års jubileum för loppet.

Man kan se träning och tävling live på BBC. https://www.bbc.com/sport/live/northern ... d/48187691

Jag kom att tänka på Dr. John Hinds som var akutläkare på motorcykel. Tyvärr finns han inte ibland oss lägre. Han avled den 4 juli 2015 efter en olycka i tjänsten.

Nedan finns länkar till två föreläsningar med Dr Johan Hinds där han på ibland humoristiskt sätt berättar om sitt jobb.
https://www.youtube.com/watch?v=MsZBXlTHPCg
https://www.youtube.com/watch?v=ocHeJG5o8N0

Som yrkesman är jag djupt kluven inför John Hinds. Han var anestesiolog, vilket jag är. Specialiteten är starkt präglad av patientsäkerhetstänkande. Eftersom vi handskas med preparat, som felaktigt använda kan ta livet av patienterna, måste vi hela tiden minimera risker, vilket genomsyrar hela specialiteten.
På samma sätt har motorsportorganisationerna utvecklat säkerhetstänkandet enormt under de senaste decennierna, så att det idag är (mycket) ovanligt, att någon kör ihjäl sig på en racerbana. Dels skall en sådan ha bra avåkningszoner, sandfållor etc, och dels finns definierade krav på vilken medicinsk beredskap, som skall finnas.

Men på bland annat Isle of Man och North West 200 struntar man i allt detta, och banorna är bokstavligt talat livsfarliga - för såväl förarna som publiken! (Den brännskada, som en i publiken ådrog sig på grund av en exploderande bensintank, kunde ha tagit livet av honom.) Detta är också skälet till, att det anrikaste av alla TT-lopp sedan länge inte ingår i roadracing-VM.
Peter Lindén har tävlat på Isle of Man, och arrangörerna ville gärna ha dit honom igen, för han körde bra - men han tackade nej. Banan är för farlig. (En blixtbelysning av utvecklingen är, att under det allra första Isle of Man TT 1907 var förarna tvungna att kliva av motorcyklarna och springa bredvid dem i de brantaste uppförslöporna! Motorerna orkade inte med både förare och maskin. Man behöver inte tänka särskilt länge för att inse, att farterna då var helt annorlunda än idag.)

Jag har varit tävlingsläkare på åtskilliga arrangemang genom decennierna, men jag skulle inte åta mig jobbet på landsvägslopp som dessa. OK - förarna är inte omedvetna om riskerna, och då må det vara hänt - men jag skulle inte vilja bidra till arrangemanget.

Detta skrivet hyser jag den allra största respekt för den kompetens, som Hinds och hans team uppvisar i det hårt strukturerade omhändertagandet av offer, som rimligen borde ha dött, men som överlevde tack vare dem. Hatten - eller i mitt fall operationsmössan - av!
Om jag fattar rätt, dog Hinds i sin egenskap av tävlingsläkare. Tragiskt - men inte oväntat, när man i början på hans dragning får veta vilka skador, som han tidigare ådragit sig i samband med hojåkande/racing.

Den första av föreläsningarna brukar jag lyssna på med ljämna mellanrum. John Hinds verkar ha varit grymt trevlig och duktig. Samtidigt är det ju som Bror säger hemskt att hans kompetens varit behövd så många gånger på grund av brister i säkerhetstänk.

Jag hittade en dokumentär från BBC om hur ambulanshelikoptern på Nordirland kom till. Som det framgår av filmen spelade John Hinds en viktig roll i det arbete.
https://www.youtube.com/watch?v=M-bjk8JJTaU