av Bror Gårdelöf » 2019-09-27/20:27
Mina två första hojar - Kawasaki EN 500, 1990, och Honda Silver Wing Interstate, 1982, hade förgasartwinnar. Jag rekommenderades att tömma flottörhusen över vintern - med motiveringen att bensin är en blandning av många olika kolväten. De lättflyktiga avdunstar snabbt, medan de mindre flyktiga blir kvar - och kan täppa igen fina kanaler i förgasarna.
I någon av Bosse Rindars drapor framhölls riskerna med att köpa en gammal motorcykel med få mil på mätaren. Hade den stått stilla länge, var ett sannolikt problem igenhartsade förgasare. (Till det kom "bakelitdäck", söndertorkade packningar och en skrälldus med andra möjliga bekymmer, som snabbt kunde förvandla det fina köpet till ett dyrbart renoveringsobjekt, men det är en annan historia.)
Kawasakin var enkel att tömma flottörhusen på, för skruvarna ifråga satt på respektive förgasares utsida. På våren startade motorn prompt - efter högst två sekunder.
Hondan, däremot, hade båda förgasarnas tömningsskruvar på vänster sida. Första vintern gjorde jag misstaget att tro, att skruven på vänster förgasare tömde båda - och upptäckte följande vår, att så inte var fallet. Den motorn var i sig grinig efter bara några veckors stillastående, men med full choke och tålamod gick den så småningom snällt igång. Våren efter att jag bara tömt vänster förgasare, hostade motorn till och började gå efter någon minuts försök - men bara på vänster cylinder. Detta höll på så pass länge, att den avgaskröken hann bli brännhet, medan högerröret var helt kallt. Så plötslig - efter kanske två minuter - hostade även höger cylinder igång, varpå motorn inom kort gick rent.
Gissa en gång, om jag följande höst var noga med att tömma båda flottörhusen! (En lång, smal skruvmejsel krävdes för att komma åt höger förgasares tömningsskruv.) Följande vår gick båda burkarna igång samtidigt.
Förhoppningsvis ger denna lilla berättelse svaret på din fråga.